I've looked at clouds that way

Jag har fått låna en cykel av min faster. En lite farlig, men helt okej cykel. Med bättre luft i däcken och ganska stillsam framfart kan det funka. Man ska cykla på våren. Jag lånade Amis cykel i början av jobbveckan, ja, alltså i förrgår då. Och kom ihåg hur jag saknat känslan av vinden som blåser genom håret när man cyklar. Egentligen ska det vara på Strömsholm man cyklar för allra bästa känslan, men det duger med var som helst nu när jag inte har kvar strömsholm längre.
Och nu har jag en långtidslånecykel som kan funka. Bra vår-grej.
Jag behöver skaffa en göteborgs-cykel också. För det är nog svårt att ta med en cykel på tåget.
Det är märkligt.
När jag var liten bodde jag på två ställen. Föräldrar på var sin sida om Sörbyängen. Senare på var sin äng. och så vidare. Hela tiden tänkte jag att när jag blir stor, då ska jag bo på bara ett ställe. Ha alla mina saker på samma ställe. Ha bara en uppsätting av saker, istället för dubbla. Inget mer "ha glömt kvar nåt på andra stället". ETT ställe som var mitt kompletta hem. Slippa flytta fram och tillbaka sådär var femte dag.

Och vad gör jag nu? Bor i Göteborg. Bor i Örebro. Flyttar saker fram och tillbaka. Inser att jag måste köpa ett par gummistövlar till, för de jag köpte blev kvar i Göteborg när de fick inte plats i packningen och de kommer aldrig få plats, så det är enklast att ha dubbla uppsättningar av de nödvändigaste sakerna. Vad hände med det där att ha ett hem? ETT hem?

Jag försöker kasta och slänga en massa saker, för jag är trött på att äga en massa grejer. Böcker och viktiga saker vill jag såklart inte bli av med, men annars så har jag så himla mycket grejer. Varför? För att de nån gång betytt nåt. Eller varit en bra idé.
För att jag egentligen inte vill ha ett sånt där hem som bara ser snyggt och prydligt ut. Jag gillar att det står en present-gatsten i bokhyllan. Jag kan inte slänga den när jag fått den av MormorLinnea.
Men jag börjar gå igenom gamla saker och lägga det i lådor eller kasta det nu.

Hittade gamla klipp från ridsporttiden. CUS-jubileum på Strömsholms slott. Jag och Helena på bild, bland annat. AnnaMaria tog alltid snygga bilder på oss, men den där bilden är galet snygg. Jag satt en stund och mindes gamla saker, som när jag och Sandra bodde med håkan och martin i Sylves stuga för att vi inte vågade bo ensamma i det huset vi skulle bo i. (det hade typ femton rum och var helt öde. Då var det bättre att dela med grabbarna, de hade ju ett rum över om de bara kunde tänka sig att dela rum med varann och martin kom ju dit först dag 2, så..) På nordiska U, tror jag det var. På jubileumet bodde vi på kolbäcks gästgiveri, lite längre bort och satt uppe hela natten och Erik och Elisabet försvann ut i korridoren fast inte alls SÅ (sa de). En annan gång bodde jag och nån mer i stora rummet med snygga utsikten i Thottavillan och hon kom aldrig hem (eller seeent) för de hade gått vilse på vägen hem från AC (jag vill skylla på Erik här också, men jag minns inte helt säkert men det brukade ju vara så...)
Och jag minns när vi gick den vägen hem från Kvarnen, när Camilla sa att det var sista kvällen man kunde gå hem utan jacka, och att det stämde. Jag tänker alltid på Camilla och den promenaden när den kvällen inträffar. Eller när den tiden inträffar, kanske jag ska säga. Jag kan inte på hennes tvärsäkra sätt säga i förväg vilken natt som är den sista tillräckligt varma natten. Men första natten då jag fryser och önskar att jag haft med mig jackan, då minns jag Camilla.
Ibland minns jag första tinget vi var på, i Borlänge. Eller första HK-cup i skåne, när jag träffade Helena. Eller när Håkan, Sofia och jag satt på centralen. Eller när vi åkte finlandsbåt och Anncha släpade en massa folk till oss hela tiden. När Håkan lärde mig spela shuffle board. När jag och StockholmsElin spelade biljard i källaren på röda ridhuset. När Sandra inte hade en biljett till grönland. När Jennie fick mig att hoppa bakom soffan. När Erik sa att han HADE en dekal på bilen där det stod "min riktiga traktor är en john deere" på.
Jag minns människorna mer än det jobb vi faktiskt gjorde.
men visst minns jag det också. När vi kom på "våga vara"-projektet på finlandskonferensen. När vi skrev yttranden till förbundsstämman i köket på Pelles hus. När vi fnös åt byråkratin från läktaren på första stämman. När vi jobbade i montern på scandiaviummässan. När jag var med Lillemor på rökfritt-arbetsgrej i Gustavsberg. (fast det var ju tidigare, när jag praktiserade på förbundet). Ändlösa möten, stämmor, konferenser, telefonmöten. Men nej, det är människorna jag minns och ibland saknar.
vilken lång utläggning, bara för att jag hittade en mapp med gamla ridsportklipp som jag la i en låda i källaren.

Jag tittar mycket tillbaka just nu. På saker som var nyss och saker som var länge sen.
Kanske för att jag inte har nåt tydligt att titta framåt mot. Eller på just nu.
Jobbet är bra. Men också där är det mest vänta just nu. På rättigheter. På klarhet. På allt möjligt.

Men vad ska jag med våren till om jag inte kan göra något av den? Här är livet mest jobb. Vad ska jag med liv och tid till om jag inte har nån att klättra på hustak med?
Jag hatar att vara ensam. i en stad där ingen finns att ringa till för att bara hitta på nåt, vad som helst eller ingenting alls.
Jag borde läsa en bok. Men jag vill inte läsa en bok just nu. Jag vill leva känslan i winnerbäcks "stort liv" och klättra på hustak och klippor och kolla på molnen som ett äventyr. Och den bra sortens Kolla på molnen från mitt fönster mitt i natten och känna hur världen är stor och jag själv så väldigt liten.

Jag kollar ut från balkongen på min vind. (som egentligen är en övervåning, men ändå) och ser fotbollsarenans läktare, en ful kronblomsstaty, en genomfartsled, en bensinmack och huset där Lottas Mari bodde i gymnasiet. Och jag känner mig mer som Frödings "en ghasel". Det är aldrig bra.

...jag är för kulturpretto. jag borde sluta läsa fröding och börja kolla på tv istället och skaffa vanliga saker att relatera till. Eller nä. Monica Zetterlund läste fröding läste jag i biografin jag fick låna av Myrna. Hon trodde att han inte alls var galen. Och Monica Z var kanske världens coolaste. När hon jobbade på telefonkopplingsgrejen i sin by så justerade hon fakturorna så de som hade ont om pengar inte betalade så mycket medan de som hade råd fick betala lite mer. Vardags-Robin Hood. Så himla coolt. Sen, jobbig grej i slutet. Påminn mig om att jag ville skriva ned det jag tänkte kring det. Annan dag.