Satans mördare.

Det var Olof Palme som sa det. Jag saknar någon som Olof Palme idag. Jag gläds åt att vänsterpartister runt om i landet idag vågar följa i det som slogs an i Ekot i morse.

Idag heter min förebild Olof Palme, han som även sa:

"Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972."

Och idag. Sista maj 2010, internationellt vatten utanför Gaza.
Någon säger att något fartyg seglat under Amerikansk flagg och därför räknas ombordstigande på sånt skepp som invasion av amerikansk mark. Om det är sant borde det väcka USA ur sitt Louisianatunnelseende. Det kanske var därför han åkte hem.

I lördags oroade jag mig för min pappa som ingen hört nåt från sen han försvann in i radioskugga i närheten av där det hände en stor bilolycka.
Med det i huvudet kändes det extra tungt att höra Linus Gardell berätta att de inte hört nåt från hans pappa. Briljanta religionshistorikern Mattias Gardell ombord på det turkiska ledarskeppet.
Det känns oroväckande att de andra svenskarna en efter en rapporteras in, men ingen vet något om dem.
Det har sannolikt hänt dem något.
Jag undrar om ifall inte, om det skulle vara så att Israel faktiskt dödat en svensk, resten av landet kan instämma i Palmes gamla ord om Franco och kalla Israel vid sitt rätta namn. Satans mördare.

hela tiden

Nu är det teater på riktigt igen. Efter några vilsna veckor som mest känts bilåkning-jobba-bilåkning-sova är det nu Teater På Riktigt.
Teknisk koll, kollationering, prodmöten och full fart framåt.
Efter lite peptalk från världens bästa A känner jag mig på banan igen. Nu vet jag vad jag gör. Det är bra.

Och det är sådär fint förvirrat som det ska vara. Om producent för några dagar sen betydde Bära Bänk betyder det idag "köra en uppstoppad räv tillbaks till Örebro". Imorse fick jag också bära lampor, och försöka hänga. Insåg snabbt att jag inte hängt en lampa sen... sen aftonstjärnan? Lääänge sen. Tekniker är jag inte, helt klart. Men rävtransportör - ja, varför inte? Nåt nytt för visitkortet? Lejontämjare, teaterproducent, rävchaufför. Kan funka.

i pausen.

Livet. Det är, vad ska jag säga... intressant.


Nej, det är inget som har hänt. Vi har bara kollationering på Stadra och läser/lyssnar pjäs. Bara det. Det är inte helt okomplicerat, det här med Hjalmar Söderberg och livet.

Bänk, bänk, bänk, bänk. Bära, bära.

Ibland blir jag sådär glad som bara känslan av samhörighet och interna grejer kan göra en.
Dagens Facebookstatus: "bär bänk" resulterade precis som jag trodde i massa "likes this" och nån kommentar. Dagen är inte heller slut än. Och dessutom gör själva bänk-bärandet mig glad också. Jag nynnar den fina bänkbärarsången för mig själv och minns tusen burna bänkar från förr. Under olika bänkanvisare och åt olika håll. Och så minns jag när jag och Lena mest tittade på bänkbärandet och till sist bar lite själva också. Det var samma år som huvudansvarige vandrade runt med en skräpplockarpåse och vi fick honom att bära bänk, han med. Det var stort.

Nu: tvätta buren bänk. Det har vi aldrig gjort förr.

släkt och familj.

Här åker man till Lund och tänker att man ska se teater och teater och teater och att det är nog med äventyr.

Men inget blir som man tänkt sig och det som skakat om mig mest hittills är inte en föreställning utan en enkel, vanlig lunch i Klostergårdarna och en titt i gamla fotosamlingar.
Jag har ju släkt här nere, men har aldrig tänkt på det särskilt mycket. Jag har inte träffat dem på många, många år och mamma pratar sällan om dem. Men nu fick jag ett nummer och tänkte att det är alltid roligt med släkt. Jag har ju inte så mycket släkt. (som de sa i den fina dinosauriepjäsen jag just såg.)
Mammas kusin, alltså mormors brors son. Och hans fru. Sist jag såg dem var ungefär 1988 på Mejramvägen. Jag minns min syssling och ett ALF-pussel. Sen dess, ingenting.
Nu satt vi i en soffa och de berättade om mormor och brödernas uppväxt i skåne och blekinge, och visade bilder på huset där jag varit en gång.
Och plötsligt, en bild på tre kvinnor jag aldrig sett förut. De sa inget, de visste inte helt säkert vem som var vem. Man skrev visst inte på bilderna på den tiden vilka det föreställde. Men jag skulle känna igen Amanda Roijer var som helst. Hon är nämligen på pricken lik sitt barnbarn. Så himla spöklikt. MIN mamma. Min mormorsmor. Som jag är uppkallad efter.

Jag har aldrig haft nån koll på min släkt, alltid känt att det liksom är mamma och jag, och nåt bakom det har aldrig funnits annat än vaga minnen av historier som berättats. Jag minns mormor, men sen har det aldrig funnits nåt bakåt.
Och så plötsligt, tydliga genetiska spår. En koppling bakåt. Ett bevis på att jag, vi, kommer någonstans ifrån. Plötsligt rötter, historia, sammanhang.
Det känns som att nån sagt att min familj inte är min familj, fast helt tvärtom.
Jag är helt chockad.

Nu ska jag ta med mig Ami ned till Lund i sommar så hon får se hur lik sin mormor hon är.
Bästaste mormor, jag tar det här som det tecknet vi pratade om, jag och Ami, när vi var vid fallen och herrgården och vitsipporna.

mer australiensiskt, en fundering och ett fynd!

... jag kom på att världens bästa tv-spelsrecensent ju också är från (eller bosatt i) Australien. Googla zero punctuation och försök hinna med i vad Yatzee säger. Lovely!

men det där med australien är ju också ett problem. Vad hände med närproducerat? Kan man kompensera att man har en ryggsäck från andra sidan klotet om man äter potatis odlad inom gångavstånd? Svåååårt det där.

Enkelt är däremot valet av tapet, när jag nästa gång får en lägenhet som är MIN och som jag ska bo i längre tid. Sen jag såg den här är det otänkbart med ett vardagsrum på nåt annat sätt. Mot en sån här fondvägg ska man ha sin tv + tv-spel. I'm such a geek. Men söt, right?

hjärta Australien!

Nu hajpar vi ett nytt land. It's all about australien:
(och så glömmer vi allt om spindlar och otäcksheter ett tag)

Sen några år tillbaka har jag världens finaste datorväska. För att inte tala om den assnygga datorryggsäcken som någon från 90%-produktionen hade, jag tror det var kostym-Karin, men jag vet inte. De är i alla fall sjukt snygga. Och den lilla figuren som är deras logga är SÅ söt. De heter Crumpler och är från australien. Helt klart världen bästa väskor. Ska jag köpa en ny ryggsäck som inte är en fjällräven så blir det helt klart en röd crumpler-ryggsäck. (julklapp till mig, någon?)

Och på inrådan av Jannice hittade jag den nyaste australienprylen. Aussie-hårprylar. För slitet och trasigt hår, helt lysande. En sorts inpackning som visserligen luktar skurmedel, men när man sköljt ur det är det bättre. Jag testade i morse och mitt annars så besvärliga hår var bara hur lättborstat som helst plötsligt. Ett par omgångar med det här, så kan det nog bli riktigt bra. Sa vi att vi gillar Australien?

Och Marcus visar youtubeklipp på bäbi-känguruer. Det måste vara det helt sjukt sötaste. Bäbi-känguruer hoppar i vatten. Känguruer är bra. och Australiensiska. Det finns visst många bra ickespindeldjur i australien också.

och 90-talets bästa (eh) tv-serie om de flygande doktorerna. Hur kan man annat än älska den? Fiiina 90-talet. Fina radioanrop "this is Victor Charlie Charlie calling Mike Sierra Foxtrot". Klart att jag minns det, jag glömmer aldrig saker. Söt sjukhusserie långt innan sjukhusserietrenden. Borde inte den finnas på DVD?

Det är vad jag kommer på nu spontant om australien. Egentligen skulle det bara handla om Aussie-upptäckten, sen kom jag på fler bra saker med Australien. Veckans nya favvoland.

och det är det här med avslutningar.

Jag avskyr det, men jag kan inte hjälpa det.
Uppbrott och avslut är saker som blir så himla dramatiskt för mig.
Nu pratar jag inte förhållanden som tar slut och sånt där, utan större saker. Slutet på eror, epoker, skeenden, liv och sammanhang.
Jag har aldrig varit direkt ledsen att skiljas från någon skolklass jag gått i, men det har ändå alltid varit känslosamt. Det handlar inte om att skiljas från människorna, utan från sammanhanget.

Det funkar likadant med fiktion och det är fånigt men ofelbart så. Jag blir ju till och med ledsen när the fellowship splittras i början av Sagan om ringen. (fatta då hur sjukt mkt jag gråter när de åker iväg i slutet, när de faktiskt skiljs åt för alltid, liksom). I morse kollade jag på gamla avsnitt av Beverly Hills igen - skräpserier är mitt bästa latdagstidsfördriv, tänker jag inte hymla med- och kom fram till sista avsnittet av säsong 3, när de slutar High School allihop. Funkar likadant.
Oavsett vad så är känslan av uppbrott och att sammanhang är oåterkalleligen över en känsla som sätter sig direkt i magen på mig. (när Rachel flyttar ut från Monica's. När.. ja, det finns tusen exempel. Alla gånger då någon säger hejdå till några andra och går ombord på tåget eller sätter sig i bilen och de andra står kvar och vinkar och den som ska åka vänder sig om en sista gång och vinkar. torkar sen bort en sista tår, vänder sig till chauffören eller bara ut i luften och säger "då åker vi, då" och blickar sen framåt. Som att släppa hästarna på bete efter ridlägret och se dem springa långt bort och stå kvar en stund innan det är dags att själv åka)
Det är svårt, med saker som är oåterkalleligen förbi. För att de liksom är det, på så många plan. Även om man skulle återvända så är ens nya verklighet det man är i då. Man kan aldrig gå tillbaka, för det finns inget kvar där. Den man var då finns inte kvar i en själv heller.

Kanske därför jag gör så stor affär av det här med att flytta. Kanske därför jag vill packa ned allt och inte ha med mig något alls till Stockholm. Kanske därför jag vill skriva massa brev och sammanfatta vad alla de här människorna jag lämnar bakom mig faktiskt har betytt för mig. Där visar sig den där teatrala sidan av mig. Jag måste få göra hejdå till en stor grej. I mitt huvud ÄR det ett "vi kommer aldrig att ses mer", för det känns som att det är en dörr som stängs bakom mig nu.
Som Emily (i böckerna) som är den klokaste av kloka. Man vet att det aldrig kommer bli samma sak igen. Vi kan gå tillbaka och låtsas, men vi kommer inte mötas på samma sätt. Vi är inte längre HELA varandras liv, nåja, det var att ta i, det var länge sen ett sammanhang var så intensivt. Men vi är inte längre en del av varandras vardag och sammanhang. Vi möts igen, men det är aldrig samma sak. Vi är inte riktigt samma människor då. Någon annanstans, i något annat. Jag försöker lika mycket säga hejdå till den jag var, är, kommer att ha varit.
Jag har ett behov av att göra en stor grej av det. Roll with it.

Lasse förstår mig, som vanligt. Även han blåser upp vanliga avsked till stora, livsavgörande sortier. Som såhär. Det är sista versen jag tänker mig att det är som:

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du