Avsiktsförklaring

Den senaste tiden har jag känt mig tråkig. Eller som att mitt liv är tråkigt. Inte som att jag har tråkigt eller så, utan mest en känsla av att det var intressantare förr. Att jag var intressantare. Gjorde mer, tänkte mer.. var mer, helt enkelt.

Sen tänkte jag att det kanske bara var för att jag skrev ned allt jag gjorde och tänkte förut. Då kunde jag ju gå tillbaka, och nästan varje dag fanns det en sammanfattning av saker som hänt, människor jag träffat, saker jag funderat över. Helt självupptaget tycker jag att det verkar som att jag var jäkligt intressant då. Jag känner mig inte alls lika intressant nu.
Men, tänker jag, det kan ju som sagt vara för att inget av det jag tänker eller gör nuförtiden finns bevarat.

Dessutom saknar jag mig själv lite, det skrivna jag, alltså. Det känns som att jag saknat en bit av mig själv när jag slutat skriva.
Jag tror att jag hör till de där som inte riktigt upplever saker förrän det är formulerat i text. Jag kan ju tex inte minnas något som jag inte skrivit ned. (När det väl är skrivet kan jag kasta lappen, för sen minns jag det ändå)

Så alltså bestämde jag mig för att återuppta någon form av internetbaserat dagboksantecknande. I brist på gamla, välbekanta communitydagböcker får jag försöka ge mig ut på blogg-äventyr istället.
Det skrämmer mig lite, dels för att själva blogg-grejen skrämmer mig, med alla såna där grejer de skriver om i tidningarna (det känns så pretentiöst och wannabekändisaktigt, själva ordet "blogg"), men också dels för att det är lite ovant att lägga upp allt man tänker till allmän beskådan. På medlemsbaserade communitys kunde man ju se vem som läste det man skrev, men nu...
Men, efter att ha vägt för- och nackdelar noga och funderat ordentligt (månader...år?) bestämde jag mig nu.
Jag kollade med familjen vad de tyckte om idén - om de hade nåt emot det hela, det är ju ändå de som löper störst risk att bli omnämnda ofta - och alla tre tyckte att det var världens bästa idé. Jag kände mig ungefär som nån som föreslår... nåt helt genialiskt. De var verkligen jätteentusiastiska. Skumt. Antingen är det nåt jag missat eller inte förstår, men de verkar iallafall tycka att det här verkligen är nåt jag borde göra.

Hursomhelst. Det här är alltså ett experiment för att ta reda på om jag har blivit tråkigare och för att se om jag kan hitta den där biten av mig sjölv igen. Jag tänker glatt strunta i vad som kan vara intressant för andra och vad folk förstår eller inte. Eventuellt censurerar jag bort namn på folk eller så, eller inte..?
Jag funderar på vad som händer om folk börjar läsa sekvenser som innehåller dem själva? Jag tänker på en diskussion jag hade över msn, om öppna och dolda kort. Här lämnar man ju ut allt man tänker, reflektioner över diskussioner man haft eller saker som hänt. Andra får del av ens egna uppfattningar av saker, sånt som man tänkt men inte sagt. Tyckt. Kommit på i efterhand. Förändras folks bild av en? Är det bra eller dåligt? Om man skriver av sig sina funderingar spelar man ju per automatik med helt öppna kort.
Jag funderar också på det där med att man har olika personligheter tillsammans med olika personer. Kommer man skriva olika beroende på vem som läser? Det kan man ju inte. Alla får liksom samma bild nu, även de som man om man skulle prata med skulle ge olika versioner av händelser, med olika folkus på detaljer och grejer. Det är mycket jag inte tänkt på.
Jag funderar på att fortsätta att inte tänka på det, och att tänka att det här är till för mig. Mitt experiment.
Läsbart och offentligt. Men mitt. Som om jag skulle lägga min dagbok (om jag hade orkat ha en handskriven) på en parkbänk.

Jag funderar på att börja några veckor bakåt i tiden, med resorna kors och tvärs, Malmö-lund-jönköping-grejen, men jag får se om jag minns det tillräckligt bra. Jag skrev ju aldrig ner det då, så det kanske är borta. Vi får se!