Jag avskyr att säga hejdå till folk. Det är bättre nu, men när jag satte mig på bussen kände jag mig helt sönderledsen. Tåg är bra, jag gillar ändå känslan av att vara på väg nånstans och jag ser fram emot skoj saker i skolan igen. Så det är ju bara i uppbrottsögonblicket det är omöjligt svårt. Nu ser jag fram emot lördag och faktiskt lite fram emot att komma hem också. Jag har bott på folks soffor och hos andra sen innan jul. Det ska bli lite skönt att skrota runt hemma hos mig själv och ha mer kläder att välja på än de som fick plats i resväskan.
Men det är inte kul att lämna. Jag vet inte om det ÄR lättare att åka än att bli åkt ifrån, men det känns som att det går på ett ut.
Jag är en underlig, gul fågel som flyger alldeles för långt från mitt beaglehundkojetak, med REM i huvudet.
Ungefär såhär:
It's quiet now
And what it brings
Is everything
Comes calling back
A brilliant night
I'm still awake
I looked ahead
I'm sure I saw you there
You don't need me
To tell you now
That nothing can compare
(You might have laughed if I told you
You might have hidden A frown
You might have succeeded in changing me
I might have been turned around)
It's easier to leave than to be left behind
Leaving was never my proud
Leaving New York, never easy
I saw the light fading out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar