En referens till Det-kan-ha-varit-Swedenborg

Jag kommer ibland att tänka på Swedenborg. Eller jag är inte alldeles säker på att det kan räknas som att referera till Swedenborg, för jag vet inte helt säkert att han faktiskt sagt så. Du vet, man hämtar sin kunskap från så konstiga håll. Jag läste i Maria Gripes "Skuggan över stenbänken" eller någon av de senare i serien om ett Swedenborg-citat som huvudpersonen skriver ned i en bok över kloka saker. "Kärlek är vår enda räddning när vi möter överlägsna förtjänster hos vår nästa", ungefär så.
Det händer ibland att jag ställs inför människor som jag känner mig hotad av. Inte sådär fara-för-livet-hotad, utan ställningsmässigt hotad. Människor som är bättre än jag på saker, uppskattas av människor vars uppskattning jag också värdesätter. Människor som det på något sätt upplevs som att jag befinner mig i en konkurrenssituation med. Personligt eller professionellt.
Då brukar jag tänka på det som jag tror mig veta att Swedenborg sagt.
Och tolkar det som att enda sättet att inte hata de här människorna - som jag egentligen tycker om - för att det går bättre för dem än för mig, är att helt enkelt bara tycka om dem för att de är så bra.
Det finns så mycket prestige.
Det är roligt om det går bra för ens vänner, så länge de inte tar en plats man själv vela ha, umgås mer med vänner man själv aldrig hinner/får träffa, är bättre än man själv på något man bryr sig om. Då blir det svårt.
Om man inte släpper det andra och bara tycker om dem istället.
Jag funderar ofta på om inte en del av de jag ibland har svårt för inte bara är såna som jag kännr mig på något sätt hotad av? Att de ska ta min plats i något sammanhang? Människan har så starka behov av att höra till.
Att ogilla utan anledning gör ju bara illa en själv. Vår enda räddning, inte för världens skull eller för stämningens eller någon annans, men för att man själv inte ska gå under av all ångest över andra människors hot mot ens tillvaro. För att det gör en illa att ogilla.
För att man är så mycket mer harmonisk när man inte är missunnsam. Swedenborg, minsann. Elle Gripe, om hon hittade på det själv. Smart var det jallafall.

Jag känner mig kvasifilosofisk och pretentiösdravlig eller som att jag slår fast något självklart och jag har dessutom glömt bort att jag skulle fortsätta min redogörelse för Malmö-helgen. Men jag funderade på det här och det var ju funderingar det skulle handla om här. Right?