Örebro, svampjakt del 1

en långhelg i Örebro innehöll allt som man kan tänkas hinna med på några dagar.
Ami var i Armenien, så det var basicly jag och pappa.
Jag upptäckte hur mycket lugnare det är att bara hälsa på en förälder i taget. Ingen väska som ska fraktas mellan, utan samma sovplats alla dagarna. Nog för att jag gärna träffat min mamma mer än som hastigast vid tåget (hon kom hem med samma som jag skulle åka med) men det var mindre att tänka på när jag inte behövde planera in mat och aktiviteter och allt möjligt med två så hemskt olika personer.

Nu bodde jag alltså i huset på landet, och helgen var huvudsakligen vikt för svampplockning.
Vi började äventyren med att gå ut och leta i skogen hemma. En gång för länge sen hittade vi kantareller där, men det var länge sen de fanns där.
Katten, som ska vara en sån där självständig varelse, följde oss som en hund eller en i sällskapet. Ibland tror jag att han tror att han är en vallhund, han följde med oss hela vägen och ju längre vi kom desto mer skeptisk till att gå blev han. Men eftersom vi var på väg in på främmande revir var han ju tvungen att följa med och försvara oss.
Inte hittade vi mängder med svamp, men om örsopp hade varit en bra matsvamp hade vi kunnat förse oss för flera år framåt. Nåt enstaka fynd annars, kanske.
Bra för att vara hemma hos oss. Vi försöker imorgon igen. Utan katten.

Det ösregnade på lördagen. Bra, tänkte vi, för då kanske det inte är så mkt folk i skogen.
Vi stannar hos Faster för att visa att jag lärt mig sticka, efter hennes anvisningar över msn. Det mesta fick godkänt, somligt gillade hon riktigt mycket. Nu ska jag ge mig på att försöka sticka sockar till vintern, så fort jag sytt ihop världens finaste mössa.
Nåja, I ösregnet gav vi oss upp till kilsbergen och gamla bekanta skogar. Vi springer på markägaren i skogen som säger att det växer bra med svamp vid den gamla Nilssonska stugan. Jag har aldrig sett den, så det lät ju som en utmärkt plats att leta på. Jag tänkte mig att det skulle vara en sån där vanlig liten sommarstuga av torp-slag, men det var ett stort hus, med veranda och övervåning och grejjer. De som äger den nu verkade inte vara där och jag fick en impuls att det vore coolt om den föll i Nilssonsk ägo igen. Ett perfekt ställe för kusiner att hänga på? Visst hade vi roligt den där midsommaren i Ånnaboda, borde man inte göra sånt oftare? Det måste ju varit typ 1986, så det vore väl på tiden..?
Eller så finns det en anledning till att vi inte gör sånt?
("...att ha en släkt och gamla barndomsminnen - doktor kosmos, visst är det borgerligt?...")
Det fanns inte så mkt svamp där, men en spännande nedförsbacke som övergick i en mosse som vi irrade runt på och höll på att inte hitta ut. (vi såg på kartan när vi kom hem att det inte gick att gå helt vilse, det var vägar på alla håll om skogen, så till slut kommer man rätt, men det visste vi inte när vi tröstlöst försökte vandra oss ur mossen..)
Jag hade lämnat mina mackor i bilen och började bli väldigt hungrig. Försökte hålla mig gående på blåbär, men det fanns inte så mycket. Precis när pappa hittat skogsvägen fastnade jag med ena benet i ett hål i mossen, sjönk ned till knäet och höll på att inte komma loss. I ösregn. och utan svamp. Bästa utflykten ever. Mhm.
Men på vägen tilbaka till bilen hittade vi lite svamp som gick att äta. Och på vägen tillbaka stannade vi till på en välbekant kantarellväg där vi hittade iallafall en liten mängd.
Men genomblöta trots regnkläder var det inte läge att leta vidare nån annanstans, så vi åkte hem. vi hade så mkt svamp med i bagaget att det inte kändes helt misslyckat ändå.

Jag måste sova. Jag fortsätter imorgon.
Efter att jag kommit hem från mitt nya jobb. Håhå.
Men det måste ju vara bättre än hotellet iaf.