Snap back to reality

Ungefär en vecka hemma, full av längta tillbaka och obsessa om Arvika och om att verkligheten och vanliga livet är så tråkigt. Var var alla de färgstarka och galna människorna som jag blivit van att ha omkring mig? Varför lät det inte "what-what" i örat med jämna mellanrum? Varför hade inga bilar ordentliga bilpass längre?

Framförallt var det tomheten, alla människor som plötsligt fattades.
Jag är så fäst vid så många av Arvikamänniskorna, vi umgås så intensivt i en vecka att det är svårt att komma ihåg att det bara är tillfälligt. Det är svårt att släppa dem ur sitt liv och tillbaka till där de kom ifrån, ut i periferin, till "höras ibland på MSN"-nivån.

Jag kom hem från Arvika övertygad om att livet skulle bli så galet tomt nu. Jag satte mig vid datorn och kollade teatermailen. Läste A:s fantastiska, begåvade svar på svt-enkäten. Jag har sån tur. Jag har såna människor, galna, kreativa och fantastiska människor i min vardag också. Hela tiden. Människor som är del av min vardag, mitt jobb och mitt liv och som kanske inte sjunger "what-what" över radio, men som gör andra galna saker. Teater är helårsfestival. Jag har magic beans på ickefestivalsäsong också. Allt detta bara av att kolla mail. Gosh, vad jag tänker för mycket.

Många dagar av hemmavardag passerade. Tillbaka på hotellet, nära uttråkad till döds. Trött, sliten. Sova ikapp.

Arvikaseparationsångesten tog tag igen. Mycket MSN blev det. Skriva utvärderingar, fixa efterarbete med Linnea (och Lisa över telefon)
Filmkväll som mest upptogs av pratande om festivalhändelser.
Sakna, längta tillbaka. Tycka att verkligheten var tråkig, ickefestivalvärlden meningslös.
Jag blev förkyld och febrig, stannade hemma från jobbet, Vill verkligen inte gå tillbaka. Vardagen är en sak, men i kontrast till festivalen är hotellet tio gånger tråkigare än bara vardagen. Det är helt omöjligt.

Så blev det måndag. En vecka sen vi kom tillbaks.
Klockan närmade sig fem och spårvagnen åkte långsamt genom Majorna. Jag hoppade av, sneddade över spåren till teatern. Lite stressad. Några minuter sen. Någon stod utanför. Suckade för mig själv över att jag aldrig lär mig att jag inte behöver oroa mig över att vara sen. Undrade om R fortfarande hade nyckeln.
Konturerna klarnade och M vinkade glatt till mig.

Och äntligen kom det tillbaka. Känslan av de magiska bönorna. Äntligen var jag på teatern igen. Med de knasigaste, bästa kollegorna. Med hemliga hälsningar som byggs ut varje gång vi ses. Med storslagna planer, med kaos och tusen viljor. Med bara kreativa människor. H och E berättade om mördarlekar och vad som uppenbart var världens sämsta improvisationsförsök några dagar tidigare. (go figure, om man kommer på att man vill inviga lokalen strax efter nattens sista efterfest) J i telefonen, ville prata om sin cowboyhatt. S borta med vinden, men ringde sen och var charmigt förvirrad.

Imorgon är det flyttlass 1 av 2, till den nya lokalen som är så bra att det inte är klokt. Det kommer kosta en förmögenhet att fixa den som den ska vara, men det är helt ofattbart att vi kommer ha en egen scen. Helt ny. Helt våran. Jämt.
Ett kontor till mig och R, ett teknikförråd till M och en loge till resten. Vi gick runt och bara kollade på alla telefonjack som fanns. Överallt.
Vi kommer kunna ha så sjukt många telefoner. "vänta, så ska jag koppla dig till teknikavdelningen".

Det är på riktigt nu, och det är så skönt att det är igång. Om det här är min verklighet har jag inget alls emot att komma hem från Arvika. Nyss ville jag bara iväg och jobba mera, jag stod inte ut med att vara hemma. Jag ville bygga mer, bära, vakta, fixa. Vara omgiven av festivalfolk igen. Det vore fortfarande roligt, men jag är inte panikslagen längre. Om det blir mer jobb så blir det.

Annars är jag fullt nöjd med min vardag och verklighet.

Världens bästa verklighet!