beaglehjärta

Första dagen på nya året är helt okej, tycker jag. Jag har white stripes i huvudet.
Det är ju typ inget annat av texten som stämmer i situationen, men titeln är ju fin och det här är ju nästan applicerbart:

...(s)he turns and says "are you alright?"
I said "I must be fine cause my heart's still beating"...



Jag bor hemma hos Selma och Johan idag, men min sovtröja luktar rök och i mitt huvud är tillvaron mest såhär:

det var så det var

Finaste Melissa säger sanningar:

Lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Vissa stunder kan det kännas ensamt
om du undrar vad jag tänker på
så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
som om hon skulle försvinna då

Vi talar sällan högt om våran framtid
vi talar aldrig högt om det vi har
dina drömmar blir allt svårare att se nu
och mina finns snart inte längre kvar

en annan sommars soundtrack

Julie Atherton. Lyssnad på nu, men kanske (!) minnande av en helt annan sommar. Kanske. Eller kanske inte. Ja. ... eller nej? som schyffert sa i sin show som jag såg hela av nu, femtusen år efter alla andra. Plötsligt förstår var alla uttryck folk slängt sig med de senaste veckorna kommer ifrån.

Nä, men som vanligt är det ungefär EN rad i det hela som är så tydligt signifikant att den får dra med sig hela låten som symbol för det jag ville avse. Eller?


I see your smile on his face in the morning
You take his place in my heart through the day
I hear your name though it's his I'm calling
I take your hand when he leads the way

I hardly care if he sees that I'm falling
If you were mine in your arms I’d stay

I thought him fine 'til the moment I saw you
He must have changed when you opened my eyes
I can't recall how I loved before you
I only know he was by my side
Now here you are everywhere that I turn to
If you were mine in your arms I’d hide

I’d leave behind only tender affection
You brought the fire of passion to life
And so it seems I have found redemption
I feel you near when I reach the night
I can't believe how my soul has awakened
It’s only you who provides the light

My only thought, my only dream, my only hope
Can you be real?

I'm so afraid
I could be mistaken
If you were mine in your arms I’d cry

Somebody find me a somewhere

Ingen idé man nånsin har är ny. Jag snubblade just över nån blogg där nån också använde strofer ur låtar som titlar. Jaha, liksom. Inte för att jag trodde att det var en unik idé, men ändå. Borde jag hitta på nåt annat? Men en textrad liksom slår ju an sjäva tonen, tänker jag. Att man får rätt soundtrack i huvudet medan man läser? Eller berättar en hemlighet som man bara förstår om man vet vilken låt det är. Som det här blogginlägget där jag mycket tydligt minns nåt som inte alls står i inlägget och som jag inte alls vill skriva ned eftersom det här kan läsas av vem som helst, men jag vill ändå ha det nedskrivet så jag kommer ihåg det, eller när det var, för vad är det annars för vits med att skriva en sån här form av dagboksliknande grej? Ett sätt att koda saker, så JAG minns och förstår.
Eller bara för att man vill använda en snygg fras. Se där, tre bra skäl till att ha en låttextrad som titel.

men det var ju inte det det handlade om idag:


Jag lyssnar på Julie Atherton och funderar på om det finns ett mönster. Kolla på de där jag alltid listar först i listor som handlar om vad man lyssnar på. Janis Joplin, Alanis Morissette och nu även Julie Atherton. Jag har funderat på det här förr - och då haft fler namn på listan fast jag kommer inte på vilka just nu - och frågat mig själv: lyssnar jag bara på tjejer som har samma mörka, ostyriga lockar som jag har?
Är det alltid så att man idetifierar sig med folk som ser ut som en själv?
Jag får alltid direkt mer sympati för mörkhåriga karaktärer, oavsett sammanhang och oavsett vad det är för typ av karaktär.

okej, både nu och då lyssnade jag väl rätt mkt på tjejer som inte ser ut som jag heller: Heather Nova, Lisa Ekdahl. Björk. Duffy. Sophie Zelmani - njee.
Rebcka Thörnqvist - hon är kanske mer rödbrun och ljus, men fortfarande rätt ostyrigt lockig.
Miss universum. Melissa auf der Maur - har jag inte alltid velat vara rödhårig?
Tracy Chapman - okej, rääääätt långt från mig.
maybe I'm amazed-tjejen, Jem, borde jag börja lyssna in mig på. Stämmer liksom överens med resten.

Är det nåt annat jag borde lyssna på? mina spotifylistor känns sönderspelade.
Du fattar mönstret? Tipsa!

between a fairy tale, and a lie

Som en parentes innan jag ger mig in på funderingarna från förra veckans repetitioner, saker från helgens TV-spelskväll eller oron för kommande veckas premiär.
Jag försöker fatta kloka beslut och bara göra bra saker nu.
Men ibland har jag en playlist för tillfällen då jag vill vara ledsen över saker som inte blev som man ville, eller inte blev alls.
Framförallt innehåller den Kate Monsters fina sång från Avenue Q.
(om du söker efter den, se om du hittar den i London-versionen, med grymma Julie Atherton. Annars kan du ge dig till tåls en vecka, så finns den som bonus-spår på hennes skiva jag just beställde...)
Det är inte direkt temat för idag, men ibland, som sagt. Du vet hur det är. Och jag bestämmer mig ju hela tiden för det där med "for my own sanity...", men...



There's a fine, fine line
between a lover, and a friend.
There's a fine, fine line
between reality, and pretend;
And you never know 'til you reach the top
if it was worth the uphill climb.
There's a fine, fine line
between love and a waste of time

There's a fine, fine line
between a fairy tale, and a lie.
And there's a fine, fine line
between "you're wonderful" and "goodbye".
I guess if someone doesn't love you back
it isn't such a crime
But there's a fine, fine line
between love and a waste of your time

And I don't have the time to waste on you anymore.
I don't think that you even know what you're looking for.
For my own sanity I've got to close the door and walk away...

There's a fine, fine line
between together and not.
And there's a fine, fine line
between what you wanted,
and what you got.
You gotta go after the things you want
while you're still in your prime.

There's a fine, fine line
between love and a waste of time.

En stöddig skit, rätt dålig på gitarr

Jag har feber och är hemma. Jag har lite dåligt samvete för jobbet, men jag KAN inte gå dit nu och borde inte gå dit förrän jag inte riskerar att smitta ned folk med vad det nu är för influensaliknande grej jag har. Det är långt till premiär, men det finns aldrig tid för ensembler att bli sjuka.
Så jag stannar inne och på soffan tills jag mår helt bra.

Jag har pratat mycket i telefon idag. Anna hjälper mig med att reda upp saker.
Och sen rett ut saker på msn och annat. Jag känner mig mycket mindre rörig nu.

Jag fick ett sms från Moa under tiden som jag pratade i telefon.
Hon undrade om hon kunde hyra min lägenhet.
Hon också. Vad är det som händer nu?
Det börjar kännas väldigt viktigt att jag blir frisk så jag kan åka till Göteborg.
Varken Moa eller Anna är sådana som pratar om saker så enkelt eller mycket, så jag vet inget om hur de mår. De ställde upp för mig mycket, jag vill kunna göra nåt för dem. Jag tycker så mycket om dem, om alla på teatern. Jag saknar dem ofta.

Annars är jag idag mycket nöjd med spotify. En låt jag haft i huvudet länge och som inte går att hitta som mp3 finns där. Min fred åkerström-skiva är long gone, men där fanns den.
Den har inget med hur jag mår idag att göra, utan är bara en jäkligt schysst låt, helt enkelt.

Kolla upp vissångarvisa på spotify, för all del!


Jag bor på denna jorden, jag lever, jag finns till
Jag super, sjunger, äter när jag vill
Och dignat mest har borden, om än med enkel mat
I alla länder där jag skrikit kring
Men vem får dyrt betala min framgång och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Me'ns jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam

En goddagspilt med känslor, en self-made ingenting
En stöddig skit, rätt dålig på gitarr
Men det går lätt att svälja, nån livslögn ska man ha
Och fan ta den som klagar på mitt spel
Men vem får dyrt betala min livslögn och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam

Jag har så svaga nerver, neuros uppå neuros
Trots mina kilon är jag rätt så spröd
Med överdrivna gester och med hysterisk min
Jag rusar runt och luktar alkohol
Men vem får dyrt betala min fylla och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam

Mitt samvete är dåligt, det har det alltid vart
Ty världen är så grym där utanför
Men Internationalen den är bra att ha ibland
Den tar jag till när skammen känns för tung
Men vem får dyrt betala min skam och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam

I think I will travel to Rio

Just nu vill jag mest åka någonstans.
Jag ser att det är nästan gratis att åka till Verona. Vilken grej! Det går ryanair-flyg till verona från stockholm. Fick jag någon att följa med mig skulle jag dra dit en helg. 500:- för två. Ett kap. Verona, liksom. Det finns massa coolt i närheten också, som Venedig och grejer, men att skicka ett vykort eller brev från Fair Verona, where we lay our scene, det vore nåt.

Jag vill åka någonstans. Det är dags för storslagna äventyr, det är dags för ett liv som känns lite mer. Det är dags att verkligen leva hela tiden. Klätrra i berg, känna hur det liksom kittlar i en av att livet är så mycket och så bra.
Inget för att man måste eller borde. Allt för att man vill och på ett djupare sätt måste. Måste för att det liksom bubblar i en av att få göra det. En hel värld att upptäcka. Jag känner mig som Ronja i vårskogen, trots all vintern. Jag vill bara springa runt och skrika, för det känns som att man lever så mycket, så stort, så fullt av möjligheter och så fullt av saker att det bara sprängs om man skulle hålla det inne.

2009 är året för bra saker och för stora äventyr.

Jag hör musik från fantastiska Peters' Friends i huvudet:

I'm hearing the light from the window,
I'm seeing the sound of the sea,
My feet have come loose from their moorings,
I'm feeling quite wonderfully free.

And I think I will travel to Rio
Using the music for flight,
There's nothing I know of in Rio,
But it's something to do with the night.
It's only a whimsical notion
To fly down to Rio tonight,
And I probably won't fly down to Rio,
But then again, I just might.

There's wings to the thought behind fancy,
There's wings to the thought behind play
And dancing to rhythms of laughter
Makes laughter the rhythm of rain.

So I think I will travel to Rio
Using the music for flight,
There's nothing I know of in Rio,
But it's something to do with the night.
It's only a whimsical notion
To fly down to Rio tonight,
And I probably won't fly down to Rio,
But then again, I just might.

I feel such a sense of well-being,
The problems have come to be solved,
And what I thought was proper for battle
I see now is proper for love.

So I think I will travel to Rio
Using the music for flight,
There's nothing I know of in Rio,
But it's something to do with the night.
It's only a whimsical notion
To fly down to Rio tonight,
And I probably won't fly down to Rio,

But then again, I just might.

Playlist för nuläget

Jag har bara med mig den lilla datorn, så möjligheterna att bygga en lång playlist är begränsade.
Men lite har jag skramlat fram, för att förstärka, fördjupa eller bearbeta:

Lars Winnerbäck - om du lämnade mig nu
Sophie Zelmani - a thousand times
Beatles - yesterday
Duffy - warwick avenue
Bee gees - tragedy (för en underhållande kant på det hela)
Robyn - with every heartbeat