please tell me what we've learned

alltså, man ska fan inte börja tänka sent på kvällen.

Jag kollar genom fönstret och ser siluetten av grannarnas träd. Min lampa speglas i fönstret och ser ut som månen.

Mitt rum är städat, och lite tillrört igen. Men det är mest festivalpackning som är framdragen.
Livet känns sådär stort och ödsligt som det gör ibland. Vaddå vackrast när det skymmer? Som att man behöver bli påmind om att världen är storslagen och vidunderlig och man själv är rätt liten och obetydlig? Tack, men det påminner vardagen mig om rätt bra ändå.

Ibland tror jag att jag inte kommit ett steg längre än när jag var nitton och brukade sitta i ett fönster högt upp och se ut över husen, ån och träden och tycka att livet var alldeles för stort och jag alldeles för liten och ensam.

Jag borde inte skriva, för om jag skriver så tänker jag och jag borde strunta i att tänka och i stället gå och sova. Sova, jobba, packa, jobba, åka. Inget tänka. Särskilt inte i mina novembertimmar mitt i natten.

Post hoc ergo propter hoc

Idag är en skräpdag. Jag hoppas att det beror på vädret.
Jag har suttit och tittat tomt framför mig. Jag har funderat på om man kan gå ut från ett avdelningsmöte och bara gömma sig i korridoren. Jag mår som en berg-och-dalbana.
Jag hoppas att det är lågtrycket.
Ibland kan jag inte andas. Alltså inte det att jag inte får luft, utan jag liksom glömmer hur man gör. Ibland vill jag bara gå hem.
Världen, livet känns för stort, för svårt, för fel.
Det är ett halvår, drygt, tills jag slutar mitt jobb. Ibland tror jag att det finns en chans att få stanna. Andra dagar är jag så uppenbart bara tillfälligt här.

Idag är en sån dag då jag inte alls ska umgås med människor. Jag vill bara vara ensam i ett rum tills känslan av att jag aldrig mer vill gå utanför rummet går över.
Det är så lite som spelar någon roll. Det är så lite som man själv spelar någon roll för.
Det känns lite meningslöst och jag funderar på om det inte går att behandla det här. Just nu funkar jag ju hjälpligt, men det här är ett återkommande fenomen, i olika svårighetsgrad. Och själva grundproblematiken känns som nåt jag borde ta itu med.

att lära av En Kniv - en sorts disclaimer

(vilket jag begriper kan vara en sjukt oroväckande titel, men det handlar om Dramatikerbloggen "med en kniv" och har varken i hans eller mitt fall något som helst med verktyget/vapnet/besticket kniv att göra)

Her Kniv, en klok man som jag inte alls känner men som jag sprang på på biennalen (utan-att-nämna-namn-namedropping!) råkade ut för "osämja till följd av missförstånd av blogginlägg" vilker leder till att jag kände att jag 1) borde ta bort det jag nyss skrev eller 2) förklara mig.
Eftersom jag fortfarande menar att jag skriver det här för min egen skull så vill jag inte ta bort det, för skulle jag spara det som en textfil skulle den försvinna och då går ju hela meningen med att dokumentera hur jag känner&mår förlorad

Så alltså: förklara mig.

Det går - och är nog till och med den mest uppenbara läsningen - att tolka förra texten som en direkt reaktion på kvällens diskussioner. Så är icke fallet.
Den diskussion som föranledde kvällens diskussion var säkert nyttig och bra att ha, men helt och hållet en följd av att jag var trött och ledsen och ställdes inför något jag tyckte var jobbigt vilket gjorde att jag drog upp ALLT som var jobbigt och stod i samband med detta. Förlorar sina proportioner något.

Och kvällens diskussioner och sammanhangen de rörde är inte samma sammanhang jag avser i min text. Och känslan av uppgivenhet är inte sammankopplat med det.
Kombinationen "jobbiga insikter efter viktig diskussion", sen kväll, allmän röra och mental obalans = man måste skriva av sig.

Textens sammanhang är en allmän röra av ALLA sammanhang och känslan av att inte funka är mest den här dunka skymningskänslan av att inget funkar. En ihoprörd sammanfattning av att min tillvaro just nu är fragmentariska bitar av liv, där varken jag eller tillvaron känns som att vi räcker till. Känslan av at vara fel var man än är. Eller inte fel, men inte riktigt med. Inte riktigt rätt.

Jag måste ta i med för stora ord. Jag måste få ur mig allt. Annars fyller det här ingen som helst funktion. Det här är aldrig tänkt att vara en skildra-min-stillsamma-vardag-och-mina-funderingar-kring-pelargonskötsel-blogg.

Det här är för mig. Halv två en torsdagnatt finns det inte många att prata med. Inte för mig i alla fall. Då uppfinner jag min fiktiva kompis Bloggen, som får lyssna.
Ta inte åt dig om du råkar läsa. Det av det här som rör dig (eller dig, eller dig) vet du redan eller kommer att få veta. Och de som varken vet eller kommer få veta är knappast här och läser. Jag har då rakt inte gett dem nån länk iallafall.
Men pliis, ta inte illa upp av nåt. Men kan måste få känna ur mig alla de här mittinattenledsenkänslorna. De går över och är inte alls sanna imorgon. Och var inte sanna för två timmar sen heller.

Mitt i natten är allt mycket mer svart eller vitt. Det finns inga nyanser. Det finns inte heller nån känsla för proportioner. Bara för stort.För svårt

Det är för svårt. Livet är för svårt.
Alla de här sakerna. Alla anpassningar, alla rädslor att förlora saker, personer, meningar, sammanhang.
Känslan av att jag inte riktigt fungerar som jag är, men att anpassningen är för svår. Är det meningen att det alls ska vara i så fall? Vad ska man ge upp och vad ska man hålla kvar.

Jag tänker tillbaka på ridsporten ibland. Jag skrev just världens längsta text om de första åren med ridsportförbundet jämfört med de senare.

Men det känns som för mycket ord. Pontus sa att om det inte är enkelt så är det fel. Undrar om det gäller allt.
Jag vet varken ut eller in. Det handlar inte om ETT sammanhang eller en situation. Något blir symbol för allt annat. Nåt drar upp till ytan ett större, mer obegripligt...

Jag är för trött, för trasig. För trött på att inte spela någon roll. För trött på sammanhang där jag känner mig fel. För trött på att inte veta var jag har människor. För trött på folk som kan umgås och prata med en ena dagen och sen knappt hälsa andra dagen. För trött på att alltid vara den som verkar bry sig mest. För trött på att alltid vara rädd att förlora folk. sammanhang.

Vi fick lära oss att människor är beredda att göra avkall på stora delar av sig själv för att passa in i det (man tror att) gruppen förväntar sig av en.
Ibland kommer man till en punkt då man måste överväga hur mycket av sig själv man är beredd att offra, låta bli, glömma bort, kompromissa bort.

Jag vet att jag förlorar de här människorna för alltid om jag förlorar sammanhanget de tillhör.
Hur mycket av mig själv förlorar jag på att ha kvar det?

på låtsas och på riktigt

Efter en vecka med 1400 personer runt en hela tiden känns det extra ensamt när jag är hemma. Min inneboende är här, visst. Men det är mer den där existentiella ensamheten.

Ytligheten och att umgås med folk som egentligen inte umgås utan bara syns tillsammans med folk. Man hälsar, man presenterar, nätverkar. Nån som gick scenskolan med nån som jobbat med nån som känner nån som. Man är sig själv närmast, säger Anders när han försvinner från stadsteaterefterfesten. Man pratar med nån, man vänder sig om, man pratar med nån annan. Man hälsar, glömmer.

Det är inte där man hittar de som bryr sig om en på riktigt.
Jag hoppas att några av dem är på riktigt.
I en bransch så full av på låtsas kommer jag inte orka om det inte är på riktigt också. Någon, några.

Ska jag säga? Borde jag umgåtts mer med Anna? Kände hon sig ensam? Man är sig själv närmast, säger Anders. Jag umgicks med mitt jobb, för att det är där jag är och jobbar och på nåt sätt måste försöka ha en bit på riktigt. Men jag faller tillbaka till teatercentrum och folk från göteborg och känner att det inte är på låtsas. Man kan mötas på riktigt, man kan umgås utan att det är för att synas i varandras sällskap.

Jag känner ofta att det är att komma hem när jag kommer tillbaka till GDT. Att jag på jobbet i örebro måste slåss lite för att vara en del. Jag är bara där på låtsas, tillfälligt. På GDT kan jag vila ut, landa i att vara mig själv bland kollegor som också är mina vänner.

Jag känner att jag tappar det lite när jag är borta så mycket. Det hade känts mindre tungt om Örebro på riktigt var ett alternativ. Om det vore på riktigt. Om det vore ett liv och inte bara ett jobb.

Jag tänker på sommaren, som innehåller folk som är på riktigt. Som jag hela tiden är rädd att bli av med. De är en del av en värld som hela tiden kan tas ifrån mig. Man borde inte bygga något på det.

Man är sig själv närmast, sa Anders och jag funderar på den där existentiella ensamheten igen. Jobb och uppdrag och gemenskaper kan tas ifrån en och människorna som ingår i den försvinna ur ens liv, oavsett hur på riktigt de varit eller är.
Vad kan man landa i? Var kan man andas ut?
Vad kan man bygga på utan att riskera att förlora allt om man förlorar något?

lights will guide you home

En kort stund av den där gamla vanliga "vad gör jag med mitt liv"-ångesten igår.
Jobbet är grymt, så jäkla bra. Vi drog till Köping och kollade på teater västmanlands föreställning "nu, imorgon". Är du i närheten av västmanland, så se den! Skit samma om du är i närheten, förresten. Åk långt och se den ändå! Det är värt det.
Bra ungdomsteater. Bra på så många sätt.
Väckte en hel del frågor om vad man gör med sitt liv och att det aldrig är för sent. Varje stund har man en möjlighet att bryta mönstret, att inte kliva på som vanligt, att förändra världen och hela sitt liv.
Jag minns inte ens vad det var i föreställningen som gjorde det, men nåt pratade med den där lilla biten av mig som undrar vart jag är på väg med mitt liv. Om jag valt rätt. Om jag gör rätt. Vad man satsat och vad man offrat på vägen. When you get what you want but not what you need. Offrar jag för mycket av mitt liv NU för att komma dit jag vill vara SEN? Och en massa annan odefinierad ångest.
Jag gick ut och satt i parken en stund och tänkte och försökte sortera medan Anna, Niclas och Claes åt lunch. Jag hade ju min lunchlåda på teatern sen.

Diskussionen om vad man gör med sitt liv fortsatte på kvällen sen. Jag hittade Tamina och Claes på piazzan när jag skulle gå hem. fastnade i en diskussion om Taminas röriga familj. Pontus kom förbi och ville ha sällskap ut och dricka öl. Så jag gick mest hem och vände, för att gå tillbaka till teatern och sen vidare ut. Avhandla massor om saker på jobbet såklart. Och annat. Det visade sig att Claes är barndomskompis med Spanar-Jessica, vilket jag såklart tyckte var helt galet coolt.
Sen hamnade vi på ämnet Vad Man Gör Med Sitt Liv och jag blev en smula arg. Claes brukar vara riktigt bra på att vara förstående och uppmanande på ett bra storebrorsaktigt sätt och vi hänger ofta i sofforna på teatern och kommer fram till riktigt smarta och insiktsfulla saker och jag får för det mesta med mig en bunt jättebra råd och kanske några nya insikter. Men nu blev jag nästan arg på att han verkligen inte förstod alls och bara drog kategoriska slutsatser. Och slutsatser som var rätt kassa. Eller helt onyanserade och som kändes för mycket "det här är det enda möjliga svaret". Kanske för att klockan var för mycket för tålamod och nyansering, men damn. Pontus försökte komma med möjliga andra slutsatser och mellanting, men njee. Jag kände mig rätt missförstådd och som att jag inte alls fick förklara hur jag tänkte innan det bestämdes vad som var Den Enda Lösningen. Jag valde att inte diskutera utan försöka fundera över mitt liv och mina val alldeles för mig själv i huvudet istället, så jag var nog rätt osocial mot slutet. Men det var en hel del frågor som väckts under dagen som jag ville få ordning på. Och uppenbarligen fick jag bäst rätsida på dem själv, utan hjälp. Just då i allafall.

Vad är viktigt i livet? Vilka val får vilka konsekvenser och vad är värt vad?
Jag är fast i Örebro på ett helt perfekt jobb. Helt perfekt för just nu iaf.
Men jag har mitt liv någon annanstans. Ett liv som inte ges nån chans att utvecklas, utan sätts på paus medan jag jobbar och fördriver tid i Örebro. Det blir som en jojotillvaro, med glimtar av liv under helger i Göteborg och träffa människor någon annanstans.
Den ständiga frågan - vad är mitt riktiga liv? Hur länge orkar man ha en tillvaro som känns som att den bara är i väntan på att det riktiga livet ska börja? Vad är det jag väntar på?
Så många såna där saker som gör en osäker. Satsar jag på fel grejer?
Ledde ridsport-spåret mig fel eftersom det inte ledde någon vart? Eller ledde det någon vart även om det slutade? Hade jag varit på det spår jag är nu om jag inte gjort ridsportgrejen?
Vilka val gör man för att det följer ett mönster man inte är medveten om?
Varför vet jag inte varken ut eller in?
Hur gör man, hur fixar man hela det här Livet-grejen?
Det värsta, absolut värsta med att bli vuxen är att man måste ta hand om sig själv. Fixa de här svackorna. Man kan inte komma till jobbet och må kasst. Man måste...

Shit. Det finns ju en som har det värre än jag. Hur kunde jag glömma? Jag borde ringa henne. Jag borde ringt henne redan i morse. Damn.

tuesday afternoon is never ending

Jag verkar vara fullkomligt oförmögen att formulera mig kortfattat. Varesig det handlar om såna här texter eller vanliga mail. Allt blir för långt. Eller vad då för långt, förresten. Det kanske är alldeles lagom långt och folks tålamod som är för kort?

Eller så är det det att jag tänker för mycket saker som jag inte har nån att prata med om och därför skriver jag ned dem istället? Hemma på mitt vindsrum har jag ju bara Merlin, skumgummiödlan. Och jag drar mig lite för att prata med honom. Inte för att han inte är nice, men för att det känns som att man nästan är galen när man pratar med leksaksdjur. Och just nu är Merlin längst inne bakom stolen, så han verkar inte vara så sugen på att lyssna ändå.

strategiskt ligger alla mina viktiga jobbmöten på just de måndagar som jag hade kunnat vara i göteborg på. Finns det en tom måndag kan man ge sig på att den ligger efter en helg då jag ändå är i örebro eller i karlstad eller något sånt. Damn.

Jag mådde lite skräpigt imorse. Frisk luft och att äta frukost långsamt hjälpte lite. Jag vill inte vara sjuk. Jag tycker jag varit sjuk nog för hela det här året redan. Imorgon är det onsdagsclub igen. Får man inte missa.
Trixter åker på turné till stockholm i helgen. Hade gärna följt med, men vet inte riktigt vad jag ska göra där. Så det blir gbg för mig, och kanske en chans att fixa de där hall-sakerna i lägenheten. Det är ju ett evighetsprojekt, det där.

Svart färg och en projektor, borde jag skaffa. Nä, nu blir det för långt igen. Gah!

I really don't know life at all

Ibland är livet för mycket. För mycket på en gång.
Jag tar en paus nu, och bekantar mig med Joni.

Jag är nog okej på måndag igen, om inte annat har jag mycket fika inplanerat då.