nu landar folk och allting återgår

De godaste äpplena i världen är de man plockar och äter sittande på en gren högt upp i ett gammalt äppelträd.
Jag cyklade hem förbi mina och majas äppelträd ikväll. Där växer också de största och senaste vildhallonen i stan. Jag gillar offentliga fruktträd. Allmänna fruktträd. Såna man kan klättra i och äta av utan att oroa sig för trädgårdens ägare.
En del plockar rent kommunala träd och buskar för att man kan. Jag gillar inställningen att det liksom är som en kollektiv fruktskål. Man tar en frukt när man går förbi. Blir lite glad. Men det är inte där man samlar vinterns bär- och fruktskörd.
Fem äpplen till en paj. en näve körsbär till kvällen. Ett bra äventyr i sensommarnatten. Det är DET man har kommunala träd och buskar till.
Jag saknar ibland någon att klättra i träd med. Äpplen smakar nog ännu bättre när nån annan delar ens träd, eller är i trädet bredvid. De flesta äventyr blir bättre när man inte är ensam.
Men jag är ändå riktigt nöjd med att jag inte saknade nån när jag satt i mitt äppelträd. Okej, jag kanske gärna hade nån att dela äventyr med. Men hellre hitta på äventyr ensam än ha nån som hindrar en från att göra knasigheter eller som man måste lämna kvar eller kämpa för att få att följa med på de bästa äventyren.

Jag blir alltid som sommarvemodig av sluss-området i örebro. Wadköping, stadsparken, svartån, slussvaktarbostaden, smågator på öster. Det är mycket saker, känslor, liv däromkring att minnas.
Det börjar bli höst på min planet, men det är Farväl Jupiter jag går omkring och sjunger för mig själv i korridorerna. Jag tror inte att det finns nån dold mening i det. Men vad vet jag?

Malmö.

Jag sitter i Richards rum i et grymt mysigt kollektiv i Malmö. Han jobbar och jag väntar på en gammal barndomskompis som jag inte sett sen... Ja, jag tror inte att jag sett henne sen andra året på gymnasiet. Möjligen sågs vi som hastigast precis när vi slutat gymnasiet. Men nu ska vi fika, för första gången på evigheter. En annan kryddgårdskompis (vårat dagis/lågstadie) var hos mig i Göteborg igår och vi pratade om - eller jag hävdade - att folk inte egengliten förändras, från den de är i grunden. Jag har en klar bild av vad jag tror är grunden i Vanda. Vi får se om hon har förändrats.

Jag passerade Helsingborg, vilket är det egentliga målet för skåneresan. På onsdag är det åka dit och göra festival. Jag har inte varit i Hbg annat än på ridsport-grejer. Vi hade ju HK-cup där i några år. Kanske fortarande har? Jag mindes stationen, kände igen mig när vi passerade. Minns känslan jag hade när jag satt där och väntade på att åka hem. Var det tidigt 2003, ena gången iaf? September. Mm. Borde vara. Vi var där minst två gånger, jag minns olika saker, som att åka båt och äta mat på en restaurang som var en båt. Det var mycket båtåkande, ridsporten. Helsingør, Åbo.. Eller, ja. det var kanske de två. Men det var ganska... minnesvärda resor.

Nu är hon vid Ica. Malmöfikadags!

fanns där inte mer.

Jo, ett saknar jag. När det inte regnar längre funderar jag på Stadsparken. Då saknar jag Moa. Att vara tillbaka i Örebro men inte ha Moa att hänga i parken med känns fel. Eld och diabolos och passionsfruktsläsk och trädgårdar på Öster - men inte Moa. Det går inte ihop.

Ghost of parksomrar past jagar mig när jag är i den här stan.
Hemliga genvägar genom rosenbuskar till hemliga världar. Har vi blivit för gamla?
Är sommarlivet numera dricka öl på uteservering?

Jag är fortfarande jaga regnbågar, klättra på hustak, känna livet och världen svindla.
Jag vill aldrig vara något annat.

jag har gått de vägar ingen visat mig

Nu ser himlen ut som en oljemålning igen.

Jag har haft vinden för mig själv hela eftermiddagen, med undantag för en kille som var här och kollade på ett av de andra rummen.
Jag funderar på att passa på att byta rum när de flyttar i sommar. Vet inte om det är värt 500 extra för ett större rum när jag inte är här så ofta, men å andra sidan är jag ju.. här rätt ofta...
Jag ska fundera på det ett tag till. Har ju till juni på mig. Eh. Det var visst rätt snart, ja.

Idag var "kultur i skolan"-konferens på förmiddagen. Jag och Pontus var där och gjorde inte så jättemycket nytta, men representerade iallfall. Vår gamla klassföreståndare från högstadiet var där också, hon är ju rektor på skolan numera. Nej, Pontus och jag gick inte i samma klass, men vi har liksom haft samma lärare genom alla år. Jag ligger tre år efter honom, så från kryddgården och uppåt har jag liksom följt i hans fotspår. Lite skum slump, att vi hade samma lärare hela vägen. I SöÄ fanns ju bara en klass av varje årskurs, men både låg- och högstadiet hade tre olika klasser. Men vi har gått i samma hela vägen. Samma, fast med några års mellanrum.
Hur som helst, så kom vår gamla klassföreståndare fram och hälsade på P. Jag satt precis bredvid, men det var inte förrän hon kom fram till pontus för andra gången som han sa "ja, och Hanne känner du väl också igen" och DÅ kände hon igen mig. Jag har nog kommit en bit sen högstadiet. :)
Det var märkligt att prata skolfrågor med sin gamla klassföreståndare i samma grupp. Ibland kände jag mig tillbakaflyttad till Navet-tiden.
Under en fikapaus kom vi att prata om vad det blivit av alla andra från min klass och sånt där, och vad det blivit av mig och hur det var då och mycket sånt.
Trots att jag får uppdateringar från facebook om folk från då, så tänker jag väldigt lite på det. Jag kan inte ens minnas särskilt mycket som hände då.
Jag minns enskilda bilder och sekvenser, men inte särskilt mycket. Jag börjar till och med minnas tillbaka och tänka att det var väl okej. Det är väl så. Man glömmer och tror att det var fint när man var liten. Och SÅ illa var det ju inte. Eller? Jag minns inte längre vad som är sant.

Det enda jag minns med säkerhet är att jag inte alls var den jag tvingades vara. Man fastnar i en roll som man får alldeles för tidigt. Man har ingen chans att förändra sig. Så därför gick jag halva högstadiet och bara längtade bort samtidigt som jag var rädd. Du vet, sådär när man fattar att man har det kasst men inte alls tror att det skulle kunna vara annorlunda eller att man kan förändra det. För hur skulle det då vara?

Jag minns att när jag skulle välja gymnasium var mitt enda egentliga önskemål att hamna i en klass utan någon annan jag kände sen tidigare. Helst så långt från mina gamla klasskompisar som möjligt.

Det är därför jag är lite skeptisk när nån säger "jag vet vem hon är, jag har känt henne sen vi gick i högstadiet". Som Claes säger om Isabelle, som han känt sen gymnasiet. Kanske är det sant, om de gick tillsammans med folk som lät dem vara den de var. (teatergymnasium, så antagligen, jo)

Men den som säger att den vet vem jag är, för den kände mig på högstadiet, den vet inte vad den pratar om. De kände den jag tvingades vara. Nån, några, kan känna delar av mig som var hyfsat nära den jag var.

Förutom Sandra då. Som inte kände den jag var i skolan, utan som alltid känt en helt egen version av mig. Sandra och jag har alltid haft en alldeles egen grej. Oberoende av vilka vi var i andra sammanhang. Oberoende av hur ofta vi sågs. Det kunde gå en vecka, det kunde gå ett år och det var som att vi setts igår. Nu börjar det bli riktigt länge sen och jag är orolig att det kanske gått för lång tid sen sist. Jag vet inte alls vem hon är längre. Jag kan bara hoppas att vi kan vara den där alldeles egna grejen fortfarande. Hon är min link to the past och den enda som har rätt att säga att hon vet vem jag är, för hon kände mig först. Långt innan allt.

Sen kommer ett gäng av de där som kände mig utanför skolan, i stallet eller bara i allmänhet. Men då pratar vi gymnasiet. Men visst. Där finns folk som faktiskt känner mig. Som Moa, Maja, Hanna, Maria, Jossan... Känner? Kände? Jag vet inte, det är nog bara de som kan svara på hur mycket av det som fortfarande är jag.

De flesta man träffar lär bara känna den del av en man väljer att vara. Tror jag. Man kan ju inte hålla på och förklara sig för alla man lär känna heller. Därför är det så skönt med de där som vet. Som bara tittar på en ibland när man gör nåt eller berättar om nåt och man ser att de förstår så mycket mer än bara det. De vet varför. De vet ibland till och med mer än vad man själv gör.

Fast ibland tror jag att jag är alldeles för uppenbar även för folk jag lärt känna hyfsat nyligen. Vissa ser rakt igenom mig rätt snabbt. Andra berättar man massor för. En del leker man med på msn. Ytterligare någon klättrar man på hustak med och det liksom länkar ihop en på ett sånt där bra sätt.

När jag gick i gymnasiet sa Rachel i ett vänneravsnitt att hon var orolig för vad som skulle bli av hennes liv. "What if you don't get those magic beans [som tar en upp till amazing saker, du vet, jack och bönstjälken och allt det där] - what if all you get is... beans?"
Sen tittade hon på sina vänner och sa till sin upprörda pappa i telefonen "you know, it's gonna be alright. I've got magic beans"
Jag hade bilder på de där viktigaste personerna, uppsatta på min vägg. Tillsammans med just det . "i've got magic beans".

Jag hade verkligen en del magic beans där, då. Jag har tappat en del på vägen.
Men jag har hittat nya också. Så det stämmer fortfarande.
Jag har magiska bönor. Spridda över landet och ibland för långt bort. Men den allra bästa sortens riktigt magiska bönor. och jag är hellre glad nu än för tio år sen.

That's why a bear can rest at ease

Det är ganska softa dagar nu.
Hade så lugnt på jobbet att jag passade på att ringa Hanna. Har tänkt att göra det rätt länge nu, och nu på eftermiddagen var alla andra på intentionsmöte (nästan alla andra, inte bara jag som inte var med) och jag tyckte att det var läge att prata bort en kvart eller så.
Hemskt nice. Hon är sig väldigt lik, vad jag kunde uppfatta över telefon. Skönt med folk som inte förändras. Trots att det börjar vara rätt länge sen nu.
Minns att jag ringde henne en gång från teatern, när jag satt vid samma skrivbord som nu. Back i 2006 alltså. Vet inte om vi nånsin sågs den gången, men det var nog det senaste jag hörde från henne. Nu är fika bokad till torsdag. Ska bli skoj. Jag har saknat en sån som Hanna i mitt liv. Hon har alltid kunnat se rakt igenom mig. Jag minns hur irriterande det var. Vi kunde vara ute och gå runt gröna banan vid stallet och jag berättade om nåt som hände mig och vad jag tyckte om det. Och hon såg på mig och sa "nä, så känner du inte alls" eller "men det där är inte sant". Det kunde handla om vad småsaker som helst, som jag försökte inbilla mig eller som jag hittade på för att det kändes bättre. Men oavsett vad, så kunde jag aldrig lura henne en sekund. Ens när jag lurade mig själv helt och hållet. En sån är himla bra att ha ibland. Irriterande, men bra. Hoppas jag kan ha kvar henne den här gången. Nu ska jag ju vara i stan ett tag, så...

Annars har jag lite tråkigt. Var duktig och ordningssam och åt lunch i lugn och ro och gick sen hem och lagade mat efter jobbet. Gick okej. Jag vet inte varför jag alltid inbillat mig att jag inte kan laga mat. Det kan jag ju alldeles uppenbarligen ganska bra till och med.

Hamnade framför en såskadetlåta-repris. Med hemska Sanna nielsen och ganska tuffa idol-agnes. Hade jag skrivit det här FÖRE programmet hade jag inte alls tänkt på henne som ganska tuffa, men hon var coolare än hon verkat, i tidningar och reklampelare.
De tävlade såklart med varsin nån annan också, men de hamnade lite i skymundan. Det som var intressant var de här två, säkert hyfsat jämngamla tjejerna med SÅ helt olika stil. En mini-dansbands-liknande plågsam tjej som glatt sjöng Carola och gudvetvad. Henne har jag alltid varit skeptisk till sen hon var sådär sju år och var med i typ Kamratposten för att hon skrivit nån sång som låg på svensktoppen (om en fågel eller tll en fågel eller nåt sånt. gud vad jag minns konstiga saker) och redan då var hon inne på att bli dansbandssångerska. Nåt är fel om en liten unge vill bli dansbandstant. Nåt är fortfarande fel om en tjugonånting ler ett plastleende och skrattar tillgjort åt HippHipp-johans påhitt och verkar tycka typ "oj, vad tokig han är den där. konstig typ"

Och det var intressant att se hur de såg på varandra över studiogolvet. Så diametralt motsatta i både låtval och utförande.

Jag hade väl inga höga tankar om idol-agnes (så som jag inte har om nån som heter ett tv-programsprefix) och kanske märktes det att hon var en ganska blek variant, när hon sjöng en Duffy-låt (liknande, men inte i närheten, liksom).
Men ändå. Rock-wannabe. Med god koll bakåt. Have you ever seen the rain. Hon kunde sin Creedence. Man SKA kunna historia om man ska vara nåt annat än tillfällig fabriksprodukt. Nu verkade hon faktiskt ha en djupare sida, en användbar tjej. Som skulle kunna bli nåt mer, om hon vågade sluta vara en image också. Men coolast, det som gör att hon faktiskt känns som att hon är helt okej och som en ganska rolig person var att hon kunde sin Povel också. Gott uppfostrad. :) Om jag säger liksom asså vet du liksom i princip asså. Typ hela. Det är inte helt lätt att plugga in och förtjänar lite respekt. Så därför, en smula nyvunnen respekt.
Man lär sig nåt nytt varje gång man tittar på TV. Har du sagt det så.

Det blir varmt på kontoret. Jag fick gå och handla glass för att motverka värmeslag. Ingen luft och sol rakt genom fönstret. Ska man behöva tänka på vattenflaskor redan i april? Tydligen.
Det är maj snart. Och snart teaterbiennal. Årets se-fram-emot-grej. Pratade med Agneta om det på msn nyss. Kommer bli greeejt. Inte lika bra som den vi gjorde, men skönt att slippa arrangera och bara kunna gå på grejer och träffa folk och inte behöva gå hem och sova hela tiden för att man skulle vara pigg och lösa minst tio kriser varje förmiddag.

Jag har inget bokat på jobbet förrän onsdag eftermiddag. Mer än NPJ-insläpp. Skönt att kunna ta det lugnt lite. :)
Bäst jag sover, så jag orkar med morgondagens alla stridigheter. Om jag ville kunde jag ta tag i allt det trasslet som är med skottlandsgrejen, men som det är nu så understryker kaoset så bra en poäng vi försökt påpeka rätt länge. Så let there be kaos, säger vi.

I've looked at clouds that way

Jag har fått låna en cykel av min faster. En lite farlig, men helt okej cykel. Med bättre luft i däcken och ganska stillsam framfart kan det funka. Man ska cykla på våren. Jag lånade Amis cykel i början av jobbveckan, ja, alltså i förrgår då. Och kom ihåg hur jag saknat känslan av vinden som blåser genom håret när man cyklar. Egentligen ska det vara på Strömsholm man cyklar för allra bästa känslan, men det duger med var som helst nu när jag inte har kvar strömsholm längre.
Och nu har jag en långtidslånecykel som kan funka. Bra vår-grej.
Jag behöver skaffa en göteborgs-cykel också. För det är nog svårt att ta med en cykel på tåget.
Det är märkligt.
När jag var liten bodde jag på två ställen. Föräldrar på var sin sida om Sörbyängen. Senare på var sin äng. och så vidare. Hela tiden tänkte jag att när jag blir stor, då ska jag bo på bara ett ställe. Ha alla mina saker på samma ställe. Ha bara en uppsätting av saker, istället för dubbla. Inget mer "ha glömt kvar nåt på andra stället". ETT ställe som var mitt kompletta hem. Slippa flytta fram och tillbaka sådär var femte dag.

Och vad gör jag nu? Bor i Göteborg. Bor i Örebro. Flyttar saker fram och tillbaka. Inser att jag måste köpa ett par gummistövlar till, för de jag köpte blev kvar i Göteborg när de fick inte plats i packningen och de kommer aldrig få plats, så det är enklast att ha dubbla uppsättningar av de nödvändigaste sakerna. Vad hände med det där att ha ett hem? ETT hem?

Jag försöker kasta och slänga en massa saker, för jag är trött på att äga en massa grejer. Böcker och viktiga saker vill jag såklart inte bli av med, men annars så har jag så himla mycket grejer. Varför? För att de nån gång betytt nåt. Eller varit en bra idé.
För att jag egentligen inte vill ha ett sånt där hem som bara ser snyggt och prydligt ut. Jag gillar att det står en present-gatsten i bokhyllan. Jag kan inte slänga den när jag fått den av MormorLinnea.
Men jag börjar gå igenom gamla saker och lägga det i lådor eller kasta det nu.

Hittade gamla klipp från ridsporttiden. CUS-jubileum på Strömsholms slott. Jag och Helena på bild, bland annat. AnnaMaria tog alltid snygga bilder på oss, men den där bilden är galet snygg. Jag satt en stund och mindes gamla saker, som när jag och Sandra bodde med håkan och martin i Sylves stuga för att vi inte vågade bo ensamma i det huset vi skulle bo i. (det hade typ femton rum och var helt öde. Då var det bättre att dela med grabbarna, de hade ju ett rum över om de bara kunde tänka sig att dela rum med varann och martin kom ju dit först dag 2, så..) På nordiska U, tror jag det var. På jubileumet bodde vi på kolbäcks gästgiveri, lite längre bort och satt uppe hela natten och Erik och Elisabet försvann ut i korridoren fast inte alls SÅ (sa de). En annan gång bodde jag och nån mer i stora rummet med snygga utsikten i Thottavillan och hon kom aldrig hem (eller seeent) för de hade gått vilse på vägen hem från AC (jag vill skylla på Erik här också, men jag minns inte helt säkert men det brukade ju vara så...)
Och jag minns när vi gick den vägen hem från Kvarnen, när Camilla sa att det var sista kvällen man kunde gå hem utan jacka, och att det stämde. Jag tänker alltid på Camilla och den promenaden när den kvällen inträffar. Eller när den tiden inträffar, kanske jag ska säga. Jag kan inte på hennes tvärsäkra sätt säga i förväg vilken natt som är den sista tillräckligt varma natten. Men första natten då jag fryser och önskar att jag haft med mig jackan, då minns jag Camilla.
Ibland minns jag första tinget vi var på, i Borlänge. Eller första HK-cup i skåne, när jag träffade Helena. Eller när Håkan, Sofia och jag satt på centralen. Eller när vi åkte finlandsbåt och Anncha släpade en massa folk till oss hela tiden. När Håkan lärde mig spela shuffle board. När jag och StockholmsElin spelade biljard i källaren på röda ridhuset. När Sandra inte hade en biljett till grönland. När Jennie fick mig att hoppa bakom soffan. När Erik sa att han HADE en dekal på bilen där det stod "min riktiga traktor är en john deere" på.
Jag minns människorna mer än det jobb vi faktiskt gjorde.
men visst minns jag det också. När vi kom på "våga vara"-projektet på finlandskonferensen. När vi skrev yttranden till förbundsstämman i köket på Pelles hus. När vi fnös åt byråkratin från läktaren på första stämman. När vi jobbade i montern på scandiaviummässan. När jag var med Lillemor på rökfritt-arbetsgrej i Gustavsberg. (fast det var ju tidigare, när jag praktiserade på förbundet). Ändlösa möten, stämmor, konferenser, telefonmöten. Men nej, det är människorna jag minns och ibland saknar.
vilken lång utläggning, bara för att jag hittade en mapp med gamla ridsportklipp som jag la i en låda i källaren.

Jag tittar mycket tillbaka just nu. På saker som var nyss och saker som var länge sen.
Kanske för att jag inte har nåt tydligt att titta framåt mot. Eller på just nu.
Jobbet är bra. Men också där är det mest vänta just nu. På rättigheter. På klarhet. På allt möjligt.

Men vad ska jag med våren till om jag inte kan göra något av den? Här är livet mest jobb. Vad ska jag med liv och tid till om jag inte har nån att klättra på hustak med?
Jag hatar att vara ensam. i en stad där ingen finns att ringa till för att bara hitta på nåt, vad som helst eller ingenting alls.
Jag borde läsa en bok. Men jag vill inte läsa en bok just nu. Jag vill leva känslan i winnerbäcks "stort liv" och klättra på hustak och klippor och kolla på molnen som ett äventyr. Och den bra sortens Kolla på molnen från mitt fönster mitt i natten och känna hur världen är stor och jag själv så väldigt liten.

Jag kollar ut från balkongen på min vind. (som egentligen är en övervåning, men ändå) och ser fotbollsarenans läktare, en ful kronblomsstaty, en genomfartsled, en bensinmack och huset där Lottas Mari bodde i gymnasiet. Och jag känner mig mer som Frödings "en ghasel". Det är aldrig bra.

...jag är för kulturpretto. jag borde sluta läsa fröding och börja kolla på tv istället och skaffa vanliga saker att relatera till. Eller nä. Monica Zetterlund läste fröding läste jag i biografin jag fick låna av Myrna. Hon trodde att han inte alls var galen. Och Monica Z var kanske världens coolaste. När hon jobbade på telefonkopplingsgrejen i sin by så justerade hon fakturorna så de som hade ont om pengar inte betalade så mycket medan de som hade råd fick betala lite mer. Vardags-Robin Hood. Så himla coolt. Sen, jobbig grej i slutet. Påminn mig om att jag ville skriva ned det jag tänkte kring det. Annan dag.

days and nights are long

Det närmar sig premiär på jobbet. Långa dagar. Jag försökte se om det var meningsfullt att vara med under ljuskvällen igår, det var det inte. Men manusrevisionen blev klar. Yay me.
Idag känns mest som att jag suttit av en massa tid. Prodmöte och manusdetaljer på fm. Uppdatera och skriva ut. Laga kopiator, byta toner. Skicka manus med Anna. Äta lunch med Ami.
Sen gick eftermiddagen åt till att skicka några viktiga mail, spela Desktop tower defence, kolla på Jon Lajoie på youtube med Pontus, försöka stå två på balansplattan med Lotta...
På fikat var bara P, Isabelle och Claes där, de hade en skuuuuum diskussion om saker som kunde uppträda på nästa onsdagsclub. Ungefär som Annas och Esses julgran. De gillade idén och började genast göra grötrim på samma tema. Till slut spårade det ut alldeles för mycket. Det är ett märkligt jobb jag har.

Märkligt är också livet i stort. Och världen.
Ica-handlaren i Gropen utanför Mullhyttan (utanför Fjugesta, utanför Örebro) säljer hästskor och sådant. Och hade extrapris på semlor som han rekommenderade till alla.

Jag träffade Hanna Cardells mamma på lunchen. Skoj! Örebro är litet, alla dyker alltid upp igen.
Jag borde verkligen åka ut till Karlslund igen nu när jag är i stan. När det blir vår, kanske.
Om jag kunde få tag på Jossan igen, tänk vilken vår-grej det skulle vara. Det är tio år sen, minst, som vi satt på taket till Bo's magasin och åt Sööö-fööö-glass. Men jag minns det som igår.
Den här stan är mycket minnas.
När jag får tid att göra nåt annat än jobba, dvs när premiären har varit, så ska jag ringa Hanna. inte hanna cardell, utan vanliga Hanna. Och Emma. Det är dags att träffa lite folk även i Örebro.

Och snart är det Karlstad. Så även om jag känner mig ensam och har tråkigt så har jag det nog rätt bra ändå.

Den vackraste apan

Det verkar vara mycket apor nu.
På kårhustaket började Hamp sjunga på en gammal sång från Bangatan-tiden.
Passade bra, eftersom allt börjar kännas som på den gamla goda tiden. Jag, livet, världen, självförtroendet och allt det där du vet.
Så det kändes som alldeles rätt soundtrack. Från då när Hamp lekte "byt ut alla substantiv mot Apa", den bästa sången ever, fast jag minns bara delar, de som gick på repeat, liksom.
"Hon som var min apa, hon som var apan i mitt liv..."
Vilka tider det var! Och Ylva och kanelbullenatten.
Jag saknar Bangatan och det var skönt att hänga en soft efter-galan-dag med Karin, som då.

som en hägring av igår

Är man för ego om man läser sin gamla dagbok och tycker att det är bland det bästa man läst på länge?

Jag håller fortfarande på att gå igenom mina gamla communitydagböcker. Jag ger inte så mkt för 2000-delen, men nu har jag kommit till februari 2001 och jävlar, vad intressant jag tycker att jag är! Så mörkt, så ljust, så fullt av kast mellan ytterligheter. Så himla fint skrivet.
Jag hoppas att jag har kvar nåt av det.
Jag känner igen känslor som jag tycker att jag fortfarande har, även om jag känner mig mycket mera Vardag numera.
Det är lite synd - men väldigt skönt - att varje dag inte är på liv och död längre.

Men, till våren. Åh, jag hoppas att det blir åtminstone lite av samma känsla. Molnstrimmor och Winnerbäck och allt är bara sådär rastlöst fyllt av liv.
Jag vill klättra på hustak, kolla på solnedgångar och stjärnor, fika i parken, känna håret fladdra i vinden när jag cyklar riktigt fort, känna kvällskylan komma smygande, mysa med en filt och något varmt att dricka, vara ute hela nätterna och se solen gå upp, plocka hallon till frukost och vakna på en gräsmatta eller en varm klipphäll.
Hela känslan av att livet är precis allt det, hela tiden och så mycket att man knappt får rum med allt inom sig.
Som Ronjas vårskrik.
Som livet i Mattisskogen. Som livet i skymningslandet.


Jag ska gå till jobbet imorgon. Och åka till Gbg på lördag. Tur att jag är friskare. Ser fram emot det rätt mycket. Lite orolig, men det ska bli riktigt nice att träffa alla igen.
"Alla" är ett märkligt begrepp, det är så många av Göteborgs-delen av "alla" som inte alls kommer vara där, men.. äh, skit samma.
Det ska bli roligt att träffa många igen.
Sådär, bättre. Många.
Christian kommer inte. Det gör mig lite ledsen. Det här ska ju vara helgen då alla gamla spexare kommer hem igen och pratar om hur mycket bättre det var när vi spelade/byggde/skrev/producerade. Men utan Christian är det inte hälften så roligt.
Okej, jag kan göra en lång lista på alla de andra som jag saknar, men Christian är längst bort både i tid och rum.

Bo hos Karin. Det händer saker på teatern på lördagen. Kväll på kåren. Söndag hos Selma och Johan. Rasmusfika. Stefanfika. Kan bli en bra helg.

it took me years to write, would you take a look?

Nån gång under förmiddagen hade jag tråkigt och började projektet "spara ned gamla communitydagböcker"
Jag har länge tänkt att det är dags att avsluta alla såna där gamla konton på ställen jag inte varit på åratal, men det ligger så himla mycket där som jag inte vill bli av med.
Men jag vill galet gärna bli av med mitt lunarstormkonto. Det är liksom inget jag är stolt över att ha.
Men där ligger hur många gamla dagboksinlägg som helst. Från november 2000 till 2003 och sen börjar det tunnas ut.


Jag fick spara det i omgångar. Bilden är word count från dokumentet 00-2002.

2003 och framåt blev inte lika mycket. 90 sidor, 154 786 tecken utan blanksteg. 33 911 ord.
Det är en del ändå.
Jag skriver alldeles för mycket.


Jag läste lite också.
Ibland begriper jag inte alls vad jag menat. Ibland skattar jag åt mig själv. Så himla länge sen. Så liten och oskyldig jag var. Så himla mycket saker jag gjorde hela tiden. Så många människor som passerat.

Men nu är jag helt slut efter att ha klippt och klistrat. Imorgon får bli en läsa igenom och fixa detaljer-dag.
Nåt ska jag ju göra när jag är hemma och är sjuk.

Pratat med jobbet. Fler som är sjuka. Gör att jag inte har lika dåligt samvete för att jag är borta.
För jag är nog sjuk några dagar till. Febern går sådär.
Så nu ska jag sova och hoppas att den här natten blir enklare att sova igenom. Igår fick jag ta till HarryPotter-ljudboken för att kunna blocka ut förkylnings-tinnitus och sömnlöshet.
Håll tummarna för att jag sover bättre idag!

Stora Låd-dagen i Hagstugan

Det är molnigt och mörkt ute. Bara en stjärna som syns. Men det är Venus, så det passar mig rätt bra.

Jag har ägnat dagen åt att sortera och kasta saker ur lådor i källaren i pappa-huset.
Mest var det kläd-lådor. inte nödvändigtvis jättegamla grejer, men sånt jag inte använt på ett tag.
Jag har alldeles för många vårjackor. Hur många manchesterjackor kan man ha? I olika röda nyanser. Jag FÅR inte köpa fler. Hoppas att jag minns det i vår.
Jag snubblade över en bunt av Linus' gamla foton också. Vet inte varför de låg i en av mina lådor. Eftersom jag inte ska till gbg på ett tag får jag nog posta dem.
Jag blev tvungen att ringa och säga det. Så nu är allt sagt och utrett och sådär.

Det är full fart på jobbet igen. Jag gillar't.
Jag var ledig idag iofs, förutom lite manusläsande och möta Mattias vid tåget och lämna nyckel och så. men igår var en nästan fullfartsdag, med möten och grejer.
Imorgon börjar vi med workshop med alla skådespelare och sånt där. Då börjar det på riktigt, liksom.
Ska bli intressant. Äntligen får man något att bita i ordentligt, för nu kommer förhoppningsvis allt att hända samtidigt.
Jag borde sova ordentligt nu. så himla mkt som måste fixas inför imorgon. Måste försöka vara på plats tiiiidigt (ja, tidigt med mina mått, då. Kanske halv nio) och fixa det där med manus, telefon till nya assistenten.. och.. hm. måste kolla min lista på jobbet imorgon, men jäkligt mycket är det. Gosh, vad jag älskar mitt jobb.

Jag har hittat mina försvunna wii-spel. i den understa lådan. Så nu kan jag spela igen!
När jag flyttar hem till Anja ska jag koppla in både wiiet och cuben och spela massor. Vad annars ska man göra i Örebro, liksom?

:)


Nu har jag slängt kanske två sopsäckar saker och packat iordning tre bra lådor som kan flytta hem till majorna i vår, och nu ser rummet i källaren ut som ett vanligt rum igen och inte som ett förråd. Ska fortsätta jobba på det, men jag är rätt nöjd för nu.

Jag kollade på My So-called Life medan jag pysslade. Funderar över själva grejen med Jordan Catalano. Sjukt snygg, men rätt blåst. Eller är han det? Vad är det med honom, egentligen?
Jared Leto sjunger en snygg version av "i wanna be sedated" och lite annat och har de märkligaste (på ett bra sätt) ögonen som 90-tals-tv nånsin sett. Men, Angela? Verkligen? Varför jordan? Seriöst..? Sjukt snygg jacka, men så.. Ja, jag kan inte bestämma mig själv heller. Kanske räcker det att nån är galet snygg när man är 15? Man behöver kanske inte vara smart? Nä. Jag kommer aldrig kunna kompromissa bort det där med smart. Men jag gillar Jordan. Det är kluvet.
Rayanne är däremot genomhäftig, bortsett från de där drog-grejjerna i nåt avsnitt.
Jag borde sluta fundera så mycket över en tv-serie.
Eller inte. Nåt ska jag ju göra med all den här tiden i Örebro. Jobbet är grymmast, men det är en rätt tråkig fritid.

Det känns skumt att inte åka fram och tillbaka till Karlstad hela tiden längre. Jag saknar Anna. Trots att omständigheterna var de absolut sämsta ever så var det nice att vara där. Ska man se det så, så är det väl något bra som kommit ur det här. Jag hade säkert inte varit lika mycket där den här julen om inte...
Man borde hälsa på hos sina vänner massor i glada lägen också, och av ingen anledning annat än att det är skoj att ses. Jag ska nog börja göra det nu!

En referens till Det-kan-ha-varit-Swedenborg

Jag kommer ibland att tänka på Swedenborg. Eller jag är inte alldeles säker på att det kan räknas som att referera till Swedenborg, för jag vet inte helt säkert att han faktiskt sagt så. Du vet, man hämtar sin kunskap från så konstiga håll. Jag läste i Maria Gripes "Skuggan över stenbänken" eller någon av de senare i serien om ett Swedenborg-citat som huvudpersonen skriver ned i en bok över kloka saker. "Kärlek är vår enda räddning när vi möter överlägsna förtjänster hos vår nästa", ungefär så.
Det händer ibland att jag ställs inför människor som jag känner mig hotad av. Inte sådär fara-för-livet-hotad, utan ställningsmässigt hotad. Människor som är bättre än jag på saker, uppskattas av människor vars uppskattning jag också värdesätter. Människor som det på något sätt upplevs som att jag befinner mig i en konkurrenssituation med. Personligt eller professionellt.
Då brukar jag tänka på det som jag tror mig veta att Swedenborg sagt.
Och tolkar det som att enda sättet att inte hata de här människorna - som jag egentligen tycker om - för att det går bättre för dem än för mig, är att helt enkelt bara tycka om dem för att de är så bra.
Det finns så mycket prestige.
Det är roligt om det går bra för ens vänner, så länge de inte tar en plats man själv vela ha, umgås mer med vänner man själv aldrig hinner/får träffa, är bättre än man själv på något man bryr sig om. Då blir det svårt.
Om man inte släpper det andra och bara tycker om dem istället.
Jag funderar ofta på om inte en del av de jag ibland har svårt för inte bara är såna som jag kännr mig på något sätt hotad av? Att de ska ta min plats i något sammanhang? Människan har så starka behov av att höra till.
Att ogilla utan anledning gör ju bara illa en själv. Vår enda räddning, inte för världens skull eller för stämningens eller någon annans, men för att man själv inte ska gå under av all ångest över andra människors hot mot ens tillvaro. För att det gör en illa att ogilla.
För att man är så mycket mer harmonisk när man inte är missunnsam. Swedenborg, minsann. Elle Gripe, om hon hittade på det själv. Smart var det jallafall.

Jag känner mig kvasifilosofisk och pretentiösdravlig eller som att jag slår fast något självklart och jag har dessutom glömt bort att jag skulle fortsätta min redogörelse för Malmö-helgen. Men jag funderade på det här och det var ju funderingar det skulle handla om här. Right?