måste jag ha en rubrik?

Det är måndag, min väckarklocka ringde just men jag har varit vaken i två timmar. Klockan är nio, så det är inte alls särskilt imponerande. Utanför mitt fönster gräver de upp hela marken, så det är oklart om jag alls kommer kunna ta mig hemifrån. Jag har en välbehövd ledig förmiddag efter drygt två veckors resande med skolan.
Jag har på mig EN raggsocka, för jag orkar inte leta rätt på den andra. Istället har jag lindat in den socklösa foten i en bit av mattan. Till frukost har jag ätit det som gick att nå från där jag sitter, vilket var en zoo-klubba och två bitar wasa rågrut. Mina firefoxflikar visar på så vitt skilda ämnen som skotsk whiskyhistoria, sökresultat i Libris, stadsteatern i Göteborg och en gammal fredrik backman-blogg.

Det är naturigtvis den senares fel både att jag skriver som jag gör idag och att jag tycker att mitt liv trots allt känns rätt fint, även om jag sitter med foten i en matta, på golvet, på ryggkudden till min soffa, ätandes knäckebröd och smågodis kvart över nio en måndagsmorgon.

Men klockan ett ska jag ha ätit en näringsriktig lunch och gått en entimmaochenkvart lång promenad till sveriges näst dyraste universitetsutbildning, där vi idag ska titta på en film om SIDA och kulturellt utbyte mellan sverige och Gaza. Kontraster, my love, kontraster.

första kalla höstdagen (eller andra, eller tredje)

Alltså, det är mycket saker på en gång.
Göteborg, Stockholm, Malmö, Köpenhamn och en lång runt-omkring-i-Sverige-resa innan dess.
Och vänners och bekantas vänner som försvinner och allt är hemskt.
Andra vänner som får nya, amazing jobb och allt är fantastiskt.
Vardagen och regnet och helgerna och äventyren.
Det är inte utan att jag känner mig lite vilsen. Hur ska en hinna känna allt på en gång?

Jag är väldigt tacksam för allt bra och roligt och försöker att tänka på att ta vara på det medan det är. Jag försöker att vara nu.
Jag är fortfarande oftare i "sen", men jag är i alla fall inte fast i "då". Alltid något.

Och banala saker också, som funderingar på hur många blandskivor en behöver ha med sig på en en vecka lång roadtrip. Är tio för mycket? För lite?

Och det är verkligen, verkligen höst på riktigt nu.
Fint, då får jag dricka te, sitta inomhus med en filt och göra ingenting med gott samvete. Det ska jag göra så fort jag kommer hem efter skolresorna. I november. Men då minsann ska jag göra ingenting-saker i flera dagar, hoppas jag!

att göra något

det är inte lika stjärnklart ikväll som igår. Men så är klockan iofs betydligt mindre nu än när jag kom hem då.
Karlavagnen pekar inte på mitt hus, men en annan stjärna lyser helt ensam och stark och jag önskar att jag hade mitt stjärnkarteprogram installerat så jag kunde se vad det var. Polstjärnan är åt ett annat håll, vega borde som nämndes igår synas i sällskap av resten av lyran och fler ljusstarka stjärnor känner jag inte vid namn.

Idag har vi städat kårrummet och gjort arbetsrutiner. Dvs Alexander har styrt upp ekonomi, Jonas har lusläst stadgar, Alexandra har effektiviserat hela vårt rum och jag har ritat en fin organisationsskiss och en infokarta med streckgubbar föreställande alla studentrepresentanter i skolans kommittéer, nämnder och styrelser.

Städningen var klart jobbigast. Vi förvarade all överbliven öl från förra skolfesten i kårrummet och utan att vi förstår varför hade det gått hål i två flak med burkar och det hade läckt ut en massa på golvet under sommaren. Nu luktade det rejält illa där inne, så vi skurade, slängde, skurade och skurade lite till. Nu luktar det helt ok, särskilt efter att vi köpt doftljus och ätit en massa mat där inne. En skuromgång till, sen är det nog riktigt representativt där.
Och nu sitter det en massa fina arbetsdokument på väggarna, så det syns att vi vill och gör en massa saker.

Slitsamt, men också riktigt roligt. Kreativa människor som samarbetar om gemensamma visioner är ju alltid skoj och det är nåt särskilt med teaterfolk.
Jag fick en micke-och-molle-känsla när jag och Alex var och åkte sparkcykel genom korridorerna och pratade om att om några år är vi på en riktig teater och åker sparkcykel istället (typ) och hur fantastiskt det kommer vara. Men samtidigt slog det mig att den verkligheten kommer ju också vara så himla mycket mer uppdelad. Vi kommer inte sitta på samma sida och argumentera mot skolledningen då, utan det är nog mer troligt att vi kommer få diskutera mot varandra, ensemblen mot produktionsledningen. Då måste vi komma ihåg hur det var när vi välte med sparkcykeln i korridoren på skolan, skrev upproriska brandtal och skulle förändra världen tillsammans.

Studentkåren på skolan gör mig så himla inspirerad. Vi har en massa, massa planer och det känns faktiskt som att vi kan orka, hinna, lyckas driva igenom rätt många av dem.
Nu har vi en handlingsplan och ett rätt så rent kårrum. Nu kan vi börja göra saker.
Vi har redan gjort såpass mycket bra idag att vi hoppas att vi vinner slag 1: att skolan låter oss behålla vårt rum.

Bellatrix i Orion

Vi gjorde fel den där kvällen för länge sen, när vi försökte kolla på stjärnor ute på Djurgården. Där syntes inget för alla ljus från stan. Härute, däremot, på Norra Djurgården, är det stjärnklart något alldeles väldigt. Fel djurgård då, alltså. Och helt uppenbart osant att det inte går att se stjärnhimlen i Stockholm.

För den som förstår referensen i rubriken (tex Linnea) vill jag understryka att det inte alls finns nån association mellan det stjärntittandet och mitt stjärntittande, varken nu eller då.Det var bara den första namngivna stjärnan jag kom att tänka på. Och var det inte förresten Vega i Lyran som var den speciella stjärnan?

Inatt är det stjärnklart och svansen av karlavagnen pekar rakt ned på mitt hus. Jag skulle vilja vara vaken och kolla på stjärnor och se om jag glömt alla stjärnbilder utom Orion och Karlavagnen, men imorgon är det kåruppstyrningsdag och då borde jag alltså sova nu. Jag ville bara säga det där om stjärnorna. Att det gör mig glad att de syns här. Bara för stjärnornas egen skull.

igen!

Nu ska jag försöka blogga igen. För jag tror det är bra för mig.

Jag mjukstartar med glada grejer. Popkulturvardagsglädje, men ändå glädje.

Victoria är tillbaka i HIMYM! Ingen aning om för hur länge, men hon är tillbaka. Teds mest awesome tjej hittills.
I min förkylda och generellt rätt missmodiga tillvaro är det ett klart glädjeämne. Nu ser jag fram emot måndag och episode 3.

Annars skriver jag och Hanna film i skolan och det verkar bli bra och vi har roligt när vi jobbar.

Jag lyssnar på Manic Street Preachers idag.

Alltså, det handlar ju om det högerextrema våldet mot vänsterrörelsen.
Kan vi inte bara erkänna det? Varför sitter Tove Lifvendahl i morgonsoffan och påstår att det lika gärna kunde varit vilken extrem som helst?
Fascismen och rasismen slår mot socialismen och.. vad kallade de det? kulturmarxismen? När jag var liten var det nazister som följde efter oss hem från demonstrationerna. De som ville oss illa då hade inga vapen, men nu är det annorlunda.
Nu måste du och jag och precis alla börja (eller fortsätta ännu mer) säga nej till den vardagsrasism som godkänner att man har främlingsfientliga åsikter. Annars kommer det här fortsätta. Närmare och närmare oss, tills...



The future teaches you to be alone
The present to be afraid and cold
So if I can shoot rabbits
Then I can shoot fascists

Bullets for your brain today
But we'll forget it all again
Monuments put from pen to paper
Turns me into a gutless wonder

And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next

Gravity keeps my head down
Or is it maybe shame
At being so young and being so vain

Holes in your head today
But I'm a pacifist
I've walked La Ramblas
But not with real intent

And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next
Will be next
Will be next
Will be next

småsaker som stör mig

Såhär: varje gång någon fyller år svämmar facebook över av grattishälsningar. Fint så, men måste folk göra fel?
Kom igen. Ett enkelt "grattis" kan en inte misslyckas med. Tänk om folk kunde hålla sig till det.
Men nej.
Överallt säger folk "ha den äran" till andra. Vad är det för uppmaning?
De försöker så klart säga "har den äran", som en kortform av "jag har den äran att gratulera".
Men i så fall heter det "har den äran". HAR. Jag har.
Att säga "ha den äran", vilken ära är det de försöker få folk att ha? Ger de bort äran att fylla år?
"du har den äran att fylla år idag", kan också funka.
Men "nu ska du vara så god att ha äran"?
"Här, ha äran!"

Gah, folk.
Kan vi inte säga att hädanefter skriver vi "HAR den äran" när vi grattar folk, okej?