Inlåst

Ibland händer surrealistiska saker. Som att man upptäcker att det är en stor järnridå för ytterdörren och man är inlåst på andra våningen på Redbergsgården. Och så småningom upptäcker man att det inte finns en nödutgång. och att det inte går att klättra ut.
Men man kan hoppa till ett litet tak och därifrån vidare ned mot marken. Johan hoppar.
Han ska på jakt efter en stege och se om vi kan komma ut med hjälp av den.
Mannen från vuxenskolan är väckt och satt på letande efter nyckel till grinden.
Utan nyckel får vi inte ut den femmånadersbäbin som också är här. Det är inte helt lyckat att klättra med en sån på stegar.
Vi får se hur det går.
I värsta fall kommer vi ut när grann-pizzerian öppnar grinden imorgon.
Tur att man har sällskap i alla fall.

Mellanlandat

Medan jag mellanlandar i Hagstugan på väg till Karlstad passar jag på att fundera lite.
Världen tycks ovanligt full av vampyrhistorier just nu, och jag funderar på att sluta vara rädd och börja läsa någon av dem. Kanske inte ge mig i kast med dracula, men Emma puffade för "låt den rätte komma in" som tydligen inte ska vara så otäck. I tidningen stod om någon ungdomsserie (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1904233651) som tydligen var nästan lika hypad som Harry Potter och tydligen påminde om HP på andra sätt också. Eftersom jag länge önskat mig en ny HarryPotter sen det börjat kännas fånigt att läsa dem för kanske tolfte gången började jag genast fundera på om de där twilight-sakerna kunde vara nåt för mig. Ungdomboksvampyrer kan inte vara såååå otäcka, tänker jag.
Jag får se om jag hittar en i någon bokhandel på vägen.

nu: vidare mot Karlstad!!

Jag hinner inte med

det händer så mycket.
Jobb och flytt och livet och tryfflar och bordshockey och lägenheter och hyresgäster och papper hit och dit och listor och livet och åka fram och tillbaka och jobbet och teatern och andra teatern och photoshopkurser och TC-kurser och Karlstad.
Framförallt Karlstad just nu. En hel helg hos Lisa, med alla festivalare.
Dödstrött efter segstartad vecka som blev överintensiv i slutfasen. Vet inte vad jag gör, min lista är obegriplig. Letar struktur. Ringer de jag ska ringa, får inga besked. Eller inga svar.
För varje grej man gör blir något annat ogjort eller mer komplext.
Jag hade en enkel lista på saker som skulle fixas. När jag fixat dem hade jag en dubbelt så lång lista på uppföljningsfixande.

Men nu ska jag lämna allt på kontoret och bara åka till Karlstad!
Jag ska bara först.. äh!

Första snön

Det snöar i hagstugan, sådär lagom att världen ser florsockerpudrad ut.
Katten flyttar inomhus, bilen startar motvilligt i kylan.
Jag skriver skivmaskin till nya emma-projektet. Kanske inte nödvändigt, men jag blev pysslig och har skaffat pennor och papper och lim och grejjer.
Ska till X och se om jag vågar färga håret också. Saker i förändring.

Träffade min bedårande kusin igår. Hon ska åka bort i januari och behöver en lägenhetsvakt. Kanske ingår det att vakta hunden, vi får se. Januari-februari c/o kusinen kan funka bra.

Nu väntas Ami. Bäst att ta på sig varma byxor innan det är dags att åka.

Duktig

Jag är i Örebro och är snäll och duktig dotter. Pappan fyller år och jag hjälper till att städa huset, handla glas och extra tallrikar och sånt där.
Jag fasar lite för att jag bestämt att jag ska klippa mig på fredag. Det kan bli hur som helst när man släpper loss X på det. Alltså inte hur som helst som i dåligt, utan liksom knasigt och kreativt och massa saker påhittade. Jag har liksom aldrig klippt det annat än bara tagit bort slitna toppar... Ja, ja, det blir nog bra. Hon är ju coolast, så jag får lita på henne.

Nu ska jag till Emma och hjälpa henne att baka något. Vet inte mer än så, men tänker att det blir skoj.
Annars spelar vi rubrik-spel, konfigurerar datorer och städar lite här i huset. På ett lagom nilssonskt sätt.

Hemvägsvalfrihet önskas

Ibland hatar jag att vara tjej.
De orättvisa begränsningarna jag hatar mest har inte med lönsekillnader och gudvetvad att göra, utan med otryggheten.

Jag åkte med 6:an hem från jobbet. Kom till järntorget och funderade på att inte gå av och byta, utan åka till Linneplatsen och gå genom slottsskogen, för det kändes som en fin kväll för promenad och som att det vore skönt att röra på sig efter att ha suttit stilla länge.
Sen kom jag på att det var sent och mörkt och att man inte ska vara ute och gå i parker ensam vid såna tider.
Det är så orättvist!
Jag vill kunna gå var jag vill, när jag vill. Och helst vill jag göra det utan att känna att jag tar en kalkylerad risk.

En referens till Det-kan-ha-varit-Swedenborg

Jag kommer ibland att tänka på Swedenborg. Eller jag är inte alldeles säker på att det kan räknas som att referera till Swedenborg, för jag vet inte helt säkert att han faktiskt sagt så. Du vet, man hämtar sin kunskap från så konstiga håll. Jag läste i Maria Gripes "Skuggan över stenbänken" eller någon av de senare i serien om ett Swedenborg-citat som huvudpersonen skriver ned i en bok över kloka saker. "Kärlek är vår enda räddning när vi möter överlägsna förtjänster hos vår nästa", ungefär så.
Det händer ibland att jag ställs inför människor som jag känner mig hotad av. Inte sådär fara-för-livet-hotad, utan ställningsmässigt hotad. Människor som är bättre än jag på saker, uppskattas av människor vars uppskattning jag också värdesätter. Människor som det på något sätt upplevs som att jag befinner mig i en konkurrenssituation med. Personligt eller professionellt.
Då brukar jag tänka på det som jag tror mig veta att Swedenborg sagt.
Och tolkar det som att enda sättet att inte hata de här människorna - som jag egentligen tycker om - för att det går bättre för dem än för mig, är att helt enkelt bara tycka om dem för att de är så bra.
Det finns så mycket prestige.
Det är roligt om det går bra för ens vänner, så länge de inte tar en plats man själv vela ha, umgås mer med vänner man själv aldrig hinner/får träffa, är bättre än man själv på något man bryr sig om. Då blir det svårt.
Om man inte släpper det andra och bara tycker om dem istället.
Jag funderar ofta på om inte en del av de jag ibland har svårt för inte bara är såna som jag kännr mig på något sätt hotad av? Att de ska ta min plats i något sammanhang? Människan har så starka behov av att höra till.
Att ogilla utan anledning gör ju bara illa en själv. Vår enda räddning, inte för världens skull eller för stämningens eller någon annans, men för att man själv inte ska gå under av all ångest över andra människors hot mot ens tillvaro. För att det gör en illa att ogilla.
För att man är så mycket mer harmonisk när man inte är missunnsam. Swedenborg, minsann. Elle Gripe, om hon hittade på det själv. Smart var det jallafall.

Jag känner mig kvasifilosofisk och pretentiösdravlig eller som att jag slår fast något självklart och jag har dessutom glömt bort att jag skulle fortsätta min redogörelse för Malmö-helgen. Men jag funderade på det här och det var ju funderingar det skulle handla om här. Right?