Hemma och borta

Jag gick av flygbussen på korsvägen. Det snöade i Göteborg! Fatta grejen, snö! Riktig snö som låg kvar på marken nästan en kvart innan den blev slask.
I mina genomblöta tygskor gick jag hem till den enda människa jag känner som är vaken mitt i natten och inte alls tycker att det är det minsta svårt att jag kommer och bor där halv ett en måndagsnatt. Det är bra att ha vänner med olika syn på vad som är vaken tid.

Vi drack flygplatswhisky - det här med tyska priser i kombination med 2 for 1-sales är dumt för min plånbok - och väntade på att de skulle lägga upp nya avsnittet av How I met..
Det är lite perfekt, det här med att komma hem.
Vi hämtade mat, kl 03, och kom hem lagom till att nedladdningen var klar.
Kyckling, Glenfiddich och att kolla på HIMYM med nån som är så himla bra och bara skrattar hela tiden gör att avsnittet är ännu mer epic än det annars hade varit. Och det var ändå i sig ett väldigt bra avsnitt.

Jag är lite rädd att de här perfekta kort-vistelserna i Gbg gör att jag får en lite för förskönad bild av hur det är här. Nu är jag här i en vecka. Det är längre än på jättelänge och jag hoppas få en vardagskänsla och inte bara springa runt mellan helt fantastiska äventyr med mina superfina vänner. Naturligtvis kommer det vara en massa äventyr nu med, men jag tänker att jag måste testa att vara lite ensam i Göteborg och se om det funkar det också.
Nu har jag ju lite vittring på att få komma tillbaka hit och då är jag ju så klart livrädd för att det inte ska vara så bra som jag har tänkt det. För om jag inte känner mig hemma här längre, vad gör jag då?
Jag vill inte ha varit borta från Gbg så länge att det slutat vara hemma. DET är min mardröm just nu.
Det hänger inte på EN person och det hänger inte på något särskilt som måste hända. Det är bara den där San Siro-känslan av att få precis det man vill ha och så är det inte sådär fantastiskt som man tänkt sig. Jag vill inte att Göteborg ska vara mitt San Siro. Jag vill få kmma hem och känna att jag hamnat rätt.
Lite som igår. Lite som att jag behöver att livet är sena nätter med bra mat, bra vänner och bra saker. Och inte bara som enstaka nedslag som tillfällig gäst. Snälla, säg att det kan vara så?

Sov, sa han.

... men går jag och sover? Nej. Jag börjar läsa blogg istället.
Smart.
Vi redovisar marknadskommunikation imorgon. Slutet på en lååång kurs, utspridd över två terminer. Det känns helt galet att de åtta andra som går kursen med oss kommer sluta imorgon. Det känns som att de är en del av vår klass. Jag kommer att sakna dem.

Vi drar till Berlin nästan direkt när vi är klara imorgon. Men jag är mer pepp på Göteborg veckan därpå. Det känns som världens lyx. Att få vara nästan en hel vecka hemma. Lovely!

Tack mödrar det gjorde ni bra

Jag har nog aldrig tackat för min uppväxt, för jag har inte fattat hur unik den var. Men jag har börjat förstå nu hur mycket det format min syn på världen.

Jag trodde nämligen väldigt, väldigt länge att världen styrdes av kvinnor. För det gjorde den hos mig.

Alla som gjorde något var kvinnor.

Det var kvinnor som var journalister, politiker och konstnärer. Det var kvinnor som hade egna företag och det var kvinnor som forskade på universitetet. Det var kvinnor som lagade saker hemma, byggde om, körde bil, jobbade sent och bestämde vad som skulle göras.

Män var pappor, fotbollstränare eller bara hemma och fixade. Om man pratade om män var det som någons pappa eller man. De män som var konstnärer och författare var det lite i skuggan av sina coolare konstnärsfruar. Det kan ha funnits män på redaktionerna och kanske var de till och med chefer, men det var ju inte de som gjorde något och dessutom hade de alltid en fru som var coolare och viktigare än de.

Det var kvinnor som samlades i grupper och gjorde planer för allt från politik och hur vi skulle rädda världen till det nya bostadsområdet. Kvinnor som var experter på höns eller grästak eller ekologisk odling. Det var kvinnor som drev biodynamiska jordbruk, byggde hus och räddade världen.

Jag satt med i ett hörn hela min uppväxt, när de samlades i vårt kök, någon annans kök eller på kvinnovetenskapligt forum på universitetet. De pratade mycket om orättvisor, minns jag, men jag minns inte vad det orättvisa var. Skulle män styra världen? De fanns ju knappt! Det är kanske därför jag aldrig riktigt orkat läsa klart Egalias döttrar. För mig var det ju ingen utopivärld. Jag levde redan i Egalia.

Skolan styrdes av tjejerna. Stallet styrdes av tjejerna. Jag har aldrig trott att jag tillhörde en underpriviligerad grupp.

Böckerna vi läste var skrivna av kvinnor. Bokhyllan hemma var full av titlar som lärde mig att alla böcker också HANDLAR om kvinnor. Det var kvinnor som målat tavlorna vi hade på väggarna och det var kvinnor som spelade på skivorna vi lyssnade på.

Ju äldre jag blev, desto mer försökte alla de här kvinnorna att berätta för mig om världen. Men jag kunde inte riktigt ta till mig det de sa. Jag lärde mig i teorin att världen är ett patriarkat och jag kunde en massa statistik på hur ojämställt det var och hade varit genom historien. Men det stämde aldrig med den värld jag levde i.

Jag läste Fittstim i högstadiet och tyckte väl inte att det var så märkvärdigt. Klart att tjejer tog plats? Jag måste ha haft ett par mycket speciella glasögon på mig under min uppväxt, för det var först i början av gymnasiet eller kanske till och med ännu senare jag började se vad de menade.

Nu, såhär ganska många jobbiga uppvaknanden senare vill jag tacka alla fantastiska kvinnor i min uppväxt för de glasögonen. Tack för att jag har fått ta så mycket för givet. Tack för att jag aldrig känt mig som det andra könet. Tack för allt ni gjorde och allt ni peppade mig till att göra. Tack för att ni aldrig erkände några begränsningar.

Tack för att ni från början visat mig att en annan värld är möjlig.

the awesomeness!

Jag har en tendens att fokusera på alldeles fel saker. Men sen påminner mina fina vänner mig om att jag är awesome, så känns det bättre. Och Karin kommer hit till helgen och Arvid lovar att vara jättefull och dansa på bordet. Känns som att det kan bli en bra lördag. Känns som att jag nog ÄR rätt awesome om jag har sådär awesome vänner.

Så allt det ledsna jag tänkte skriva idag struntar jag i.
Whenever I'm sad I just stop being sad and be awesome instead. True story.

not good enough!

Alltså, här har vi väntat på the slutty pumpkin sen säsong ett. Och peppat massor mer sen de släppte att det skulle vara Katie Holmes. Och så är hon meningslös och försvinner efter ett avsnitt?
Jag HOPPAS att det kommer nån ny twist på det här, annars var det ett sjukt dåligt hypande.
Nä. Hittills tappade jag peppen på How I met... efter ep.3 den här säsongen och håller mest uppe tittandet för sakens skull. Episode 1 och 2 innehöll en massa gömda hints, men nu hittar jag ingenting.

Dålig tisdagmorgon. Riktigt dålig.

måste jag ha en rubrik?

Det är måndag, min väckarklocka ringde just men jag har varit vaken i två timmar. Klockan är nio, så det är inte alls särskilt imponerande. Utanför mitt fönster gräver de upp hela marken, så det är oklart om jag alls kommer kunna ta mig hemifrån. Jag har en välbehövd ledig förmiddag efter drygt två veckors resande med skolan.
Jag har på mig EN raggsocka, för jag orkar inte leta rätt på den andra. Istället har jag lindat in den socklösa foten i en bit av mattan. Till frukost har jag ätit det som gick att nå från där jag sitter, vilket var en zoo-klubba och två bitar wasa rågrut. Mina firefoxflikar visar på så vitt skilda ämnen som skotsk whiskyhistoria, sökresultat i Libris, stadsteatern i Göteborg och en gammal fredrik backman-blogg.

Det är naturigtvis den senares fel både att jag skriver som jag gör idag och att jag tycker att mitt liv trots allt känns rätt fint, även om jag sitter med foten i en matta, på golvet, på ryggkudden till min soffa, ätandes knäckebröd och smågodis kvart över nio en måndagsmorgon.

Men klockan ett ska jag ha ätit en näringsriktig lunch och gått en entimmaochenkvart lång promenad till sveriges näst dyraste universitetsutbildning, där vi idag ska titta på en film om SIDA och kulturellt utbyte mellan sverige och Gaza. Kontraster, my love, kontraster.

första kalla höstdagen (eller andra, eller tredje)

Alltså, det är mycket saker på en gång.
Göteborg, Stockholm, Malmö, Köpenhamn och en lång runt-omkring-i-Sverige-resa innan dess.
Och vänners och bekantas vänner som försvinner och allt är hemskt.
Andra vänner som får nya, amazing jobb och allt är fantastiskt.
Vardagen och regnet och helgerna och äventyren.
Det är inte utan att jag känner mig lite vilsen. Hur ska en hinna känna allt på en gång?

Jag är väldigt tacksam för allt bra och roligt och försöker att tänka på att ta vara på det medan det är. Jag försöker att vara nu.
Jag är fortfarande oftare i "sen", men jag är i alla fall inte fast i "då". Alltid något.

Och banala saker också, som funderingar på hur många blandskivor en behöver ha med sig på en en vecka lång roadtrip. Är tio för mycket? För lite?

Och det är verkligen, verkligen höst på riktigt nu.
Fint, då får jag dricka te, sitta inomhus med en filt och göra ingenting med gott samvete. Det ska jag göra så fort jag kommer hem efter skolresorna. I november. Men då minsann ska jag göra ingenting-saker i flera dagar, hoppas jag!