Fina folk!

Finaste vännerna. Fina födelsedagen.
Jag har förvisso mest gått i skolan idag och knappt ögnat facebook, men mycket folk var det, mycket grattiskramar i skolkorridoren, lunchmatsalen och i telefonen som varje gång jag kollade till den var full av åtminstone fyra nya meddelanden.
Och finaste Maria hade köpt en blomma och ställt på mitt skrivbord. Hon är verkligen den mysigaste och bästa på länge. Jag gillar min skola och min klass.

Nu ska jag efter låååååång skoldag med möten om internationella projekt, nya rektorn och föreställningssamtal ge mig i kast med Paulin-texterna till imorgon. Hej framförhållning. Jag har faktiskt skummat dem tidigare. Som att det brukat hjälpa. Inköpt redbull för läs-natt. Joråsatte.

Folk

Jag tror Stockholm börjar försöka anstränga sig för att visa att det är en bra stad. När jag funderat i flera veckor på varför man vill bo i en stad där man aldrig av en slump träffar folk man känner, så plötsligt springer jag på två på en gång. Är det helt enkelt så att det är på söder man borde vara, för det är där alla ÄR?
Jallafall skulle jag träffa Lotta igår, och på tunnelbaneperrongen på slussen sprang jag på Jenny och i backen upp från södermalmstorg kom Jonas gående.
Nu när jag tänker på det har jag nog hälsat på nån bekant som stod vid bankomaten på St Eriksgatan, träffat Tomas-som-bär-sten-snyggt-på-bild på Karlaplans tunnelbana, så okej, det kanske finns folk i den här stan också. Men jag som är van vid att ALLA nån gång är på hemköp stigbergstorget tycker att det är helt konstigt att jag aldrig träffar nån jag känner när jag är nere och handlar. Konstig stad, det här!

i mellanrummet mellan nu och då

Någonstans mellan Eskilstuna och Södertälje.
Jag slås av hur jag känner mig som i ett ingenstans.
Alltså, jag ser vägen och civilisationen. Det är inte det. Jag menar ett mentalt ingenstans.
Jag är påväg från ett påtagligt DÅ, mot ett diffust NU som inte fått några riktiga konturer än.
Jag förstår min vardag men ändå inte. Dramatiska Institutet är en tillvaro inte helt enkel att omfatta. Begripa att det är på riktigt, liksom.
Stockholm känns också lite oklart. Hittills har jag ju rymt därifrån varje helg, det kanske är dags att stanna kvar och liksom möta tillvaron. Börja inse att det är Stockholm som är hemma nu. Börja inse att NU är nu och att allt DÅ måste få vara då.

Jag har alltid haft lite svårt för det där med nuet. Jag hamnar lätt i planer eller nostalgi. Eller den där märkliga känslan av att det här blir schysst att minnas, sen. som den där låten från pjäsanalysen, om typ vad fint det kommer bli en gång när vi minns allt det där vi gjorde idag. (I brist på originalet på spotify länkar den till det närmaste liknande.)

Annars blir det liksom alltid när jag åker buss genom sverige, min och Pontus' gamla turnéläggarsång. Tomas Andersson Wij – Mellanstora mellansvenska städer
Allt som är DÅ behöver inte vara över. Ibland hittar man long-term-vänner på vägen. Det är fint.

What ever happened to saturday night?

Lördagar kan vara så mycket. Idag är lördag en softkväll i Hagstugan.
Inspirerad och uppmanad av tekniker-Carina löste jag melodikrysset (och kände mig INTE som 50), för det pratade hon och jag massor om på teatern i somras. Det VAR skoj, och sjukt enkelt. Men så kunde man vinna typ en handduk också. Men hey, soft och lite lagom populärkulturintellektuellt tidsfördriv en lördagförmiddag. Menar jag i en positiv betydelse.

I övrigt en helgdagskväll i Hagstugan.
Peppar lite inför Halloween med Rocky horror (och därav såklart titeln) och annat. Jag veeeet att halloween inte är särskilt nära, men vi började prata om det när vi var ute med skolan igår. Skolfestdags, tyckte vi.

Igår var en sån där episk kväll som tog en helt annan vändning än tänkt.
En sån där fin i-början-av-skolan-kväll.
Jag minns första galna utekvällen med min dramatikklass i Göteborg, som började på Klara, vidare till Artisten (på vägen tramsade jag och Palle en massa om Jonsborgs), vidare till Film och Fotohögskolans gamla lokaler och sen en vilsevandring ned till Vasagatan och spårvagnen. Jag sprang ikapp en sjua i brunnsparken och upptäckte att det var sista nattvagnen hem till kollektivet i Bergsjön där jag bodde bakom en soffa.

Igår var lite samma känsla. Förutsättningslöst följa med folk jag egentligen inte alls känner till något jag inte vet något om. Åka hem tidigt på morgonen med en känsla av att livet är ett äventyr om man bara låter det vara det.

Meningen

Hå. Jag hade lite tråkigt och använde Wikipedias slumpgenerator + regeln om första vidareklicknig för att slumpa fram ett random resmål jag kunde åka till för att fördriva tiden. Just nu är jag hemma hos fadern och vilar upp efter teamutbildningsveckan. Jag har alltså åkt till Örebro från Sthlm.
Lite störigt då att alla mina slumpsökningar visar mig tillbaka till just sthlm. Världen försöker visst säga till mig att acceptera vad som är mitt nya hem och var jag borde vara. Eller?

förstörd

Min telefon hade inte SD i sin t9-ordlista. Nu har den det. Fail.

eller såhär:

Jag kollade på Buffy innan jag åkte till Fanny och tänkte att det var en obehaglig värld hon hade. Nu ser jag inte längre nån skillnad på fiktionen i min dator och den nya verkligheten utanför mitt fönster. Welcome to hellmouth, liksom.