memento bra grejer

Jag har redan sagt det till den det berör, men för att påminna mig själv:
Jag kollar på Gilmore Girls och minns när jag såg första avsnittet. Och när jag såg sista. Och en massa kvällar däremellan. Inspelade avsnitt jag missat.
Jag minns kvällar av kolla på fåniga TV-serier. Och jag minns att det var bra stunder också.
TV-seriekvällarna var bra. Riktigt bra. Så vet både du och jag att jag minns det.

and we'll accept the things we cannot avoid...

"är det allt undrar ni. Jag med" skriver en vän. Och det ringer en klocka av igenkänning i mig.

Fram till alldeles nyss har jag också jagat, betraktat allt jag gjort i perspektivet "är det här allt? Är det här ett liv? räcker det här?".

Men bara plötsligt, för några dagar sen, infann sig ett lugn. Det är säkert högst tillfälligt, men det är sjukt skönt just nu. En tillförsikt. Ett lugn. En sorts harmoni.

Jag har kunnat sitta på mitt rum utan att känna mig instängd. Kolla på film en hel förmiddag utan att få panik för att livet pågår nån annanstans. Vara tillfreds med precis just nu.

Inte för att nåt alls är annorlunda. Jag blev bara trött på att jaga ikapp nåt jag inte visste vad det var. Och så slutade jag. Inte medvetet. Det bara blev så.

Jag ser saker vid horisonten. Göteborg eller nya jobb. Eller båda. Enda gången det känns panikartat är när jag tänker att det kanske inte blir nåt av jobbplanerna varken här eller i Göteborg.

Jag fick med mig första Gilmoreboxen till Örebro. Kanske är det det som gör att jag utan problem kan kolla på dvd en hel dag. Ensam är inte lika ensam med Gilmoreflickorna.

Och sommaren känns så långt borta att jag inte ens var ledsen över att inte kunna åka till Karlstad. Klart att det var tråkigt att inte träffa folk, men jag har kommit in i vinterstadiet av festivalsaknaden. Någonstans i oktober så skiftar det från att paniksakna alla till att tänka på dem som en del av ett annat liv. Det håller i sig till mars ungefär, då börjar man längta festivalfolk och sommar igen.

Vad har jag gjort då?

Kollat film. Lekt i parken. Matat ankor. Funderat mycket. Ätit soppa. Sökt ett jobb. Återsett. Funderat.

Var det allt, undrar ni.

Det duger för nu, tänker jag.

Annars saknar jag Christian idag. Han fyller år och vi pratade i telefon när jag gick til parken. Dagens nya deal är att höras en gång i månaden och ses en gång i halvåret. Vi får väl se om det går. Det är värt ett försök. Vissa var för viktiga för att man ska vilja tappa bort dem.

På tal om det så var vi inne på ombyggda scenen i Wadköping idag. Det var konstigt nog inte kvällen från 2003 jag mindes först. Jag mindes en helt annan kväll, några år tidigare. Och mindes nån som var alldeles för viktig för att tappas bort, men som jag inte har en aning om hur jag nånsin skulle kunna hitta igen.

När jag åkte buss till Stockholm konstaterade jag det och samtidigt att det liksom inte gör nåt. Det där med sakna är relativt. Jag saknar en link to my past, en pusselbit som VAR viktig. Men för NU och för sen och för i princip allt så saknar jag ingenting. Det kanske är det som känns tråkigt bara? Att vissa saker slutar vara viktigt. Vissa människor. Det är lite sorgligt att man slutar sakna, slutar spela roll.

Nu ska jag sluta tänka innan det blir mörkt.

Fina ljusslingor i fönstret där jag sitter.

Om inget oförutsett händer är det här en riktigt levbar upplaga av November.

Win-dagen

I morse: hembakt bröd. Kanske det godaste på länge. Jag vill också ha en ugn och orka baka bröd. Riktigt gott bröd. Så himla nice. Jag hoppas det finns kvar när jag kommer tillbaka.

Nu: swebus, internet ombord, Twilight-film och halvsova.

Sen: Stockholm, Winnerbäckkonsert, en förkyld Lisa och förhoppningsvis spela Little Big Planet. DET var länge sen!

Och söker jobb gör jag också. Vem vet hur det går. Håll tummarna!

Jag ville, jag vore i... england

Joråsåatte. Jag läste vidare på National Theatres hemsida och hittade text om finanskrisenpjäsen. Dels låter det ritkigt intressant och sevärt. London, någon?
och dels var det mkt riktigt samma David Hare som skrivit järnvägspjäsen. The permanent way. Nu undrar jag bara om det var han som skrev den där pjäsen som var med i en av världsdramatik-böckerna. Tror det. Men minns inte.
Men nu, på national i alla fall:

Capitalism works when greed and fear are in the correct balance. This time they got out of balance. Too much greed, not enough fear.

Meeting with many of the key players from the financial world, David Hare, author of The Permanent Way and Stuff Happens, has created The Power of Yes: a compelling narrative, as enlightening as it is entertaining.

It’s like a ship which you’re being told is in apple-pie order, the decks are cleaned, the metal is burnished, the only thing nobody mentions: it’s being driven at full speed towards an iceberg.

Not so much a play as a jaw-dropping account of how, as the banks went bust, capitalism was replaced by a socialism that bailed out the rich alone


Kolla www.nationaltheatre.org.uk
Det är för övrigt kanske en av de coolare teatrarna jag sett. Stor som jagvetintevad. Och med en fantastisk bokhandel. Okej för Royal Courts söta bokhandelshylla, men Nationals bokhandel är som ett hav av all teaterlitteratur man nånsin kunnat önska sig. Håhå, jag längtar dit lite grann.

gotta write a classic?

Oh, jag gillar dagar när jag börjar med att läsa SVD:s nyhetsbrev, hamnar vidare på kultursidorna, länkas till nån okänd blogg/åsikts/nyhetssida som pratar om teaterns klassikerobsession och som länkar vidare till National Theatre som bra exempel på aktuell dramatik, med det att de låtit David Hare skriva en pjäs om finanskrisen. Dagsaktuellt. Jag känner mig lagom kulturpretto när jag myser över klassikerbloggar och teaterinstitutionssidor. Och jag sitter och funderar på om det inte var David Hare som skrev den där järnvägspjäsen jag såg med min dramatikklass när vi var i London. Det var kanske inte dagsaktuellt, för järnvägskrisen i England har väl pågått ett tag. Det är ju det jag säger, de är BRA på teater i England. Caryl Churchill's Drunk enough to say I love you? var kanske konstig, men nice att Royal Court vågar prata om beroendeställningen England-USA på ett gaaaanska vasst sätt. Och National fortsätter tydligen att belysa samtidsproblem i nyskrivna saker. Här i Sverige omtolkar vi klassiker till att utspela sig i någorlunda samtid, i bästa fall. Eller så gör vi nyskrivna pjäser om inget alls. Dramatiseringar av feelgoodböcker.
Nä, det är inte helt sant. Runt om i Sverige GÖRS teater om samtida händelser. Knutby, Lasermannnen. Fanns det flera? Måste leta.

listor

Att gå igenom gamla telefonspecifikationer är intressant. Jag måste slå upp nästan varje nummer, för jag har inte så bra sifferminne. Och inte så många nummer i minnet. Så massa bekanta namn dyker upp på eniro och hitta. Och jag får en fin logg över mitt liv och mina kontakter, månad för månad. Dag för dag om jag vill. Jag skrattar och minns. Så mycket bra. En del fail också, men vafan.

closing time.

Idag tar jag tag i ekonomiska saker som måste redas upp och lämnas in innan jag slutar jobba i Örebro. Teaterbiljetter som ska betalas av jobbet. Teleräkningar med jobbsamtal på privat mobil. Det är bara datorn kvar, jag vet inte hur vi ska lösa det. Det blev aldrig något ordentligt sagt om hur det skulle ersättas att jag använde min egen dator. Det är det sista, sen är vi ekonomiskt i balans, jag och jobbet.
Jag ska räkna övertidstimmar också, det kanske blir eftermiddagens projekt.

Alltså, jag är ju effektiv. Jag har fått gjort allt dagens jobb-jobb också, trots det här extrapysslet.
Fakturaunderlag för alla hittils spelade San Siro, några nya spelningar uppstyrda. Håhå. Jag är faktiskt bra på mitt jobb. Jävla skit att jag inte ska stanna kvar här.
Jag måste inte gå hem, men jag får inte stanna här. Ja, ungefär så:

So gather up your jackets, move it to the exits, I hope you have found a friend.
Closing time, every new beginning comes from some other beginning's end,