Då blir åter gott att vara

Fantastiskt gästspel som var här från Dalateatern. Ett ganska hastigt påkommet och ihopklippt program som ersatte det som egentligen skulle kommit hit. Men så mycket bättre.
Jag myste hela förmiddagen (nåja, en stund runt tio) av att de soundcheckade med Olle Adolphsons "sign. Karlsson, evig vår" och fick en sån bra känsla.
Sen hängde jag bak vid tekniken under föreställningen. Vi får egentligen inte smyga in på En Trappa Upp och soppteater, men jag maskerade det som att jag skulle lära mig teknik-saker av att sitta med Pontus.

Ett enkelt program. Visor, anekdoter till visorna, kring visorna eller kring det samhälle som visorna skildrade. Adolpson, Allan Edwall och Höjer själv. Och lite folkmusik och annat.
Teater? Kanske inte. Soppteater? Absolut.
Trevligt, politiskt och skarpt. Och samtidigt inte. Här propagerades det inte. Fast ändå. Och så snyggt. En lågmäld uppmaning att göra nåt, tillsammans se till att valet nästa år förändrar samhället. Det är dags nu.

Mm. Är det inte det jag hela tiden sagt att jag vill att teater ska vara? En uppmaning till handling. Något som man går ifrån med känslan av att man själv är antingen lite förändrad eller lite stärkt i sin motivation att förändra världen. Kanske helst båda.
Förändra världen med teater. Förändra folk med teater. Det är stort.
Förändra folk med soppteater. Det är kanske ännu större!

och vet att jag...

Nu börjar det kännas som teater. All oro och grejer försvinner när man hör Olle Adolpsonsånger från En Trappa Upp. Som att komma hem, till Ingvars Hörna på Trixter. Till en värld som makes sense. Typ.

late at night she keeps me safe and warm. I call her red.

Idag tar jag tag i saker. En effektiv plan har satts igång för att jag ska ha körkort innan jul. Jag har fixat allt som måste fixas med det, med papper och tillstånd som hunnit gå ut sen sist jag tänkte att jag skulle ta tag i det där. Inte skjutit upp nåt alls. Ikväll ska jag lägga upp en studieplan för den där körkortsboken. Kan man tentaplugga kan man teoriplugga, tänker jag och låtsas att det här vardagsrumsgolvet är Öppet Magasin 6B. Dags att visa hemtentaskrivartakterna igen.

Och så har jag varit marsvin. Herr muffin - teaterns barnpjäs - måste ha ett foto på Herr Muffin och hans numera döda fru. Jag kallades in som marsvin för en dag. Viktoria Muffin. Märkliga bilder, men skoj. Marsvin för en dag. Giovanni lovade att klippa och färga håret på mig som tack. Så nu har jag plast på huvudet i väntan på att en hemmablandad hennamixtur ska verka. Lite rädd är jag, men Gio är ju bäst så jag måste ju lita på när han säger att det blir bra. Vi ska klippa lite i det i morgon och se hur det blir. Håret. Färgen ska jag skölja ur ikväll. Livrädd, sa jag det?

i övrigt känner jag mig i ofas. Livet. Världen.
Och samtidigt mer i fas än jag gjort på länge. Konstigt och dubbelt, det där.

Det är högt och lågt och mycket på jobbet. Imorse myste jag över hur nice det är att jobba på teater när det börjar närma sig premiärdags i huset. San Siro i all ära, men den är långt bort och det är nu när det är premiär på scenen på Örebro Teater som huset börjar sjuda av liv och teaternerv.

Så kommer en mängd jobbigheter, dåliga nyheter, tråkiga order och sånt som får mig att tappa lusten. Det är synd.

Muntrar upp mig med youtube, hittar den engelska versionen av introt till Fragglarna:

Dance your cares away, Worry's for another day. Let the music play, Down at Fraggle Rock


Det hjälper inte riktigt.
Nu ska jag gå till Nya Teatern och hälsa på en radioproducent och en dinosaurieanimatör. Jag orkar inte stanna och se föreställningen, tror jag. Vill inte vara på teatern just nu. Vil hemskt gärna vilja det, men idag dog min arbetslust. Jag är egentligen ledig på måndagar, jobbar bara 75%. Jag skulle varit på kurs måndag-tisdag, men får inte åka längre. Får inte heller vara ledig på min lediga måndag. Jag tror inte ens de tänker på att jag egentrligen är ledig på måndagar.
Jag ska nog säga det imorgon.

Nu har jag en sån där dag av undran om vad som är meningen igen. Dorothy Parker sätter sig i huvudet på mig. En massa pysslande. Men vad gör jag egentligen? Vad gör jag för att det är meningsfullt och vad gör jag för att fördriva tid? Vad väntar jag på? Vad är det riktiga livet? Vad är meningslöst och vad leder nån vart? Jag pysslar saker som kanske går att använda i mitt kök. Funderar på hur man målar bra stjärnor. Funderar på om det är meningsfullt att måla bra stjärnor eller om jag gör det för att jag inte har nåt annat att göra?
Jag såg en trädgård i ett barnprogram, påmindes om borggårdarna i Zelda - twilight princess. Kom på att det var länge sen jag spelade. Zelda ÄR inte ett ensamspel. Jag tänker bäst när jag är två. TV-spel över lag är bättre på två. Jag har svårt att hålla koncentrationen och engagemanget på egen hand. Även om det är ett one player game är det roligare att dela. Som Zelda. Som nästan alla spel.
Jag försöker att inte fundera på Göteborg och livet efter jul, men jag kan inte låta bli. Måste göra lite planer. Måste göra allt jag kan för att stanna på Länsteatern. Jag och Pontus satt och spånade planer över lunch för några dagar sen. Vi är olika, men jobbar ganska bra ihop. Vi skulle kunna vara världens bästa marknadsavdelning om vi fick göra som vi ville. Leken "när jag blir teaterchef" är en vanlig lek hos oss. (jfr leken "när jag blir diktator") och vi har rätt bra lösningar och ideer. inte samma, nödvändigtvis, men alltid bra! Om inte Pontus är på teatern, då vet jag inte om jag vill stanna. Man behöver nån att jobba med, bolla saker mot. Jag har börjat reka lite annat. Eller nej, det är inte sant. Men jag har börjat tänka vad jag vill, ställen jag borde kolla upp. Saker jag skulle vilja göra. Eller bara allmänna förberedelser för vintern och våren. OM jag inte blir kvar på länsteatern. Då måste det finnas en backupplan. Jobba i London känns inte helt aktuellt längre. Lite som Windien för andra. Plötsligt inte världens bästa idé längre. Så, en ny backupplan då. What to do?

Och Göteborg. Igår fick jag en sån otrolig hemlängtan. Jag har inte varit i gbg sen Jonathan och JEnny var där. Jag har inte riktigt velat åka sen i somras. Veckan i gbg innan helsingborg var helt fantastisk, men när fokus flyttades till San Siro och den kommande premiären har göteborg känts så ointressant och avlägset. Men nu satte GBG-abstinensen in och jag vill helst bara packa väskan och åka nu. Vara hemma, mysa, kolla lägenheten, pyssla. Jag har ju en ny idé om köket, nu när hallen börjar se ut som jag vill ha den. Eller nej, hallen är inte ens halvklar, men alla idéerna är klara iaf. Dags att fundera ut nya idéer medan man verkställer de gamla. En bil för ikea-tur och en borrmaskin är vad jag behöver. Och en overheadapparat för att kunna rita av det som ska målas på väggen. Sen är det väl klart..

go now, go!

eftersom jag inte orkar skriva allt som hänt, med premiärveckor och allmänt win (det händer så mycket hos alla nu) tänkte jag att jag ägnar idag åt att fundera på My So-Called Life.
Full av världens bästa quotes. Vissa saker förändras aldrig, oavsett hur mycket äldre man blir. High school är som ett koncentrat av livet. Essensen.
My So-called är annorlunda. Jag såg delar av den när jag gick på högstadiet, men hann aldrig riktigt följa den. Stallet kom i vägen. Jag var ju aldrig hemma. Jag tror att jag hade varit annorlunda om jag sett den, hela. Första serien som inte handlade om de vanliga och de populära. Jag fattade aldrig Beverly hills eller Melrose. De var ju precis som de i skolan. Men My so-called var om de som var annorlunda. Angela bröt med Sharon och blev annorlunda. Det fanns ingen Rayanne Graff i min skola, men damn om jag vågat vara annorlunda på riktigt i högstadiet.

Well, nu är highschool väl mer gymnasiet, men jag hade behövt My so-called när jag var fjorton. För att förklara för mig, det som andra serier inte förklarade. Som de fortfarande inte förklarar, även om det hänt hur mkt som helst sen tidiga 90-talets ungdomsserier. Jag sparar den. Ifall ag får barn vill jag att de ser den. Förstår och vågar tidigare än vad jag gjorde. Annorlundavarandet. Att det kanske är det viktigaste av allt. Sen är den grym på annat också. som världens bästa quotes som:

Rayanne: I think part of him is partly interested in you. Definitely. I mean, he's got other things on his mind.
Angela: But that's the part that's so unfair. I have nothing else on my mind. How come I have to be the one sitting around analyzing him in like microscopic detail, and he gets to be the one with other things on his mind?

Rayanne: You wanna have sex with him.
Angela: Who?
Rayanne: Who. Jordan. Catalano. Come on, I'm not gonna tell anyone, just admit it.
Angela: I just like how he's always leaning. Against stuff. He leans great. Well, either sex or a conversation. Ideally both.

åka, åka inte...

Jag har fortfarande inte bestämt mig angående göteborg imorgon. Jag ska jobba till tre, sen får vi se. Sju-tåget är inte en omöjlighet, då får jag gå direkt till Linnea från stationen. Men det funkar. Sen hem och sova och tillbaka med tåget igen. Konstigt att halvdygnslanda i sin egen stad och lägenhet. Men äh. Jag längtar inte så mycket till Göteborg. Jag ser fram emot trixterpremiären, men ännu mer mot min egen premiär här i stan. Och jobbet. Damn, vad jag skulle välja (och väljer) jobbet före så mycket annat. Det kan inte vara bra i längden...
Men det är många fina, saknade folk som kommer till Göteborg. Från alla möjliga ställen. Hur KAN jag stanna hemma? (hemma?!?)
Imorgon, imorgon. We'll see.