Jobbet, skoltankarna, vinden.

Jag bara jobbar och jobbar. Och är vaken på nätterna och lyssnar på radiodokumentär eller kollar på film. Och jobbar.

Jag trodde att jag skulle skolka från marknadsmöte imorse, jag var lite sur för att ingen sagt åt mig förrän biljettkassan-Anna nämnde det precis när hon skulle gå hem. Men när jag försökte hinta till Pontus att jag inte fått nån info om vad det var för möte sa han bara att "det är nog bra om du är här" och då kunde jag inte låta bli att gå (eller småspringa) till jobbet. Det där med arbetsmoral är jobbigt.

Men nyttigt, för sen dess har allt bara fortsatt, med saker som dykt upp, saker som jag inte planerat men som behövt lösas. Morgonens att-göra-lista betades av på en kvart vid tiotiden, efter att det stått helt stilla en stund när INGEN svarade i telefon. Plötsligt fick jag tag på alla jag sökte plus några till och plötsligt hade jag fått så sjukt mycket gjort. Bokat föreställningar, flyttat föreställningar, fixat premiärfix, fixat ÖSK-saker...
Cyklat med Nora teaterförenings San Siro-affischer till Martin Mutter där bästa Åsa tar dem med sig när hon åker hem. Hej porto-sparande!
Kollat in på Stallet och fått veta att digibeta-maskinen vi lånade från TV både blev hämtad, funkade och blev lämnad igen. Score.
Pratat med folk i huset, kollat läget, hur folk mår. Inte en oviktig uppgift i sammanhanget.
Ibland känner jag mig splittrad och som att jag gör fel saker, jag undrar hur andra jobbar?
Det går ganska bra, men är det för att jag gör rätt eller för att teatermaskinen liksom sköter sig själv oavsett vad man gör? Det är DET jag ska ha DI till, om jag kommer in. Att få liksom en grund att stå på, en fördjupning och en chans att liksom testa att allt det man tror funkar faktiskt funkar. (fast det är väl i praktiken som man märker om det funkar, inte i skolan?)
Men det vore skönt med, som de ju också säger, de som går där nu, en chans att få prova, testa och ifrågasätta. Teoretisera och analysera VAD man gör och HUR utan verklighetens tidspress. I en produktion hinner man aldrig reflektera, utan man måste köra på det bästa man kan, och inte fundera på om det SKULLE gå att göra på annat sätt. Man har inte tid att inte veta säkert.

Nu ska jag hem och se hur det går för Marcus med hans städning. Han fick ju sitt rum idag, men det italienska fotbollslaget som haft det som nån form av dusch- och köksinrättning eller vandrarhem hade inte städat alls, så det är vad han pysslar med nu. Vi kanske ska ta oss an köket och badrummet nu när det inte är ockuperat av de som bodde där förut. De verkligen nästan bodde i köket och badrummet. De var typ åtta personer och det var utan överdrift alltid nån som duschade och alltid nån som lagade mat. Det var ju bara augusti, men augusti utan kök och badrum är en låååååång månad. Bättre att bo med Marcus. Han är bara en. och dessutom trevlig. Ett uppköp, helt klart.

Note to self:

Man ska inte skratta för sig själv när man cyklar genom en park.
Rätt som det är möter man en flock knott eller liknande. Då önskar man att man sett sur och sammanbiten ut istället.
Konstaterade jag igår morse när jag cyklade till jobbet. Men inte mindes jag det när jag cyklade från Idrottens Hus och tillbaks till teatern nyss. Host.

"kom ihåg, att teaterproducent är man 24 timmar om dygnet"

Det är långa dagar på jobbet nu. Men det är inte långt till premiär heller. En vecka kvar, sen flyttar vi till Nya Teatern där vi ska spela, en repvecka där och sen en genreps-/premiärvecka.
Nu är det mycket som måste bli gjort: SISU-kontakter, föreställningskontrakt till arrangörer på turnén, hitta arrangörer till resten av turnén, få fart på den alltid så långsamma biljettförsäljningen i början av spelperioden, kolla dinosaurierna, kolla genomdrag, gå på SISU-möte, fixa ÖSK-materialet, trycka affischernas extra-info, skriva prodmötesprotokoll, försöka få till det där med Dalarna, nåt i Stockholm, nåt med Lindeskolan. Var är mina trehundra ToDo-lists?

Och så Herr Muffin också. Måste akut fixas nu på förmiddagen. Jag trodde vi hade framförhållning. Kerstin sitter med översikten och planeringen för våren. Varför är allt på mitt bord märkt med lappar i stil med "nu, nu, nyss" eller "obs! prio!"?
Jag hoppas, hoppas, hoppas att Annika är på jobbet, för jag hinner inte vara både mig, pontus och henne idag (Pontus bär flyttlådor idag) och på deras bord finns sjukt många "nu, nu, nyss"-lappar...

oh, morgon. Gotta go!

in perfect harmony

På vinden har vi det rätt bra. En del kvällar kollar vi på film och äter tacos. Andra kvällar tävlar vi i att komma hem sist. Jag kom hem nyss, trött efter att ha lekt och busat hur mycket som helst. Mackan kom hem precis nu, sa nåt otydligt och försvann till köket. Imorgon har han nollning igen och jag har en låååång dag och kväll på jobbet. Men den avslutas med öppet rep av Cyrano, så det kan bli bra! Och så ska jag klippa mig, om jag vågar och Giovanni hinner.

Men för att orka hela imorgon borde jag nog sova nu!
Aint life grand? Mjo, jag tror nog det.

Livet på vinden har förbättrats avsevärt sen Marcus flyttade in. Igår jobbade jag kväll med turnéläggarjobb och bygdegårds-mätande och kom hem till lagad mat och ordnad filmkväll. Eller Tv-seriekväll med början av första säsongen av How I met your mother.
Idag kom jag hem på eftermiddagen och fick sällskap till Ica samt filmkväll#2.
Som fortsätter nu!

endast flyttbilen är vaken

Jag tänkte vara ordentlig och sova tidigt och bli av med mitt halsont. Det gick bra, jag gick och la mig runt tio. Sov nästan. När Marcus ringde, 23:08 och sa att han var utanför och skulle lasta av grejer. Gnnnf.
Med sig hade han Thuresson, de lastade av Marcus hög med saker i mitt rum. Sen ska marcus också bo här, på en luftmadrass. Tills han får sitt rum, 1 sept.
Alltså, sakerna ska upp på vinden så länge, så det är inte så jobbigt egentligen. Bara det att jag räknat med att de skulle varit här vid... kanske sju?
Nu är Makkan och lämnar bilen, eller förser T med pengar så han kan köra tillbaka bilen till värmland. Han fick med sig min nyckel.
Jag borde sova, men det är lika bra att vänta och slippa bli väckt igen när han kommer tillbaka och ska blåsa upp en luftmadrass eller släpa en tältsäng från vinden.

Jag kom plötsligt på att jag tvättade båda mina hela byxor ute i hagstugan idag. Vad ska jag ha på mig på jobbet imorgon?

Nu hör jag ytterdörren! Sovdags!

Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen

Jag tror inte att jag är särskilt sjuk, jag är bara galet trött och har rätt ont i halsen. Tog en helg i Hagstugan istället för att åka till Skåne. Hade SÅ gärna åkt, men kan, vill, får, törs, borde, ska, inte riskera att bli sjuk. Jag måste vara frisk, jobbet måste vara prio ett just nu. Det är snart premiär, det är mina sista månader på jobbet, sista chansen att göra så bra saker att de inser att jag måste få vara kvar där nästa termin också. Sista chansen för nu att jobba på världens bästa ställe. Det är inte svårt, det är inte ens motvilligt. Jag VILL jobba. Jag säger ju det, det är nåt genetiskt. Eller knas förebilder när jag var liten. Men ett jobb som inte är det absolut roligaste jag vet är inte ett jobb jag vill ha.

Nu: Rådis och städa lite innan Marcus kommer och lämnar saker. Bästa nyheterna ever: det störiga fotbollslaget som bott i ett av rummen ska flytta. Äntligen kan det gå att leva på vinden igen. Och nån jag känner ska bo i deras gamla rum. Sällskap!