Nu ser himlen ut som en oljemålning igen.
Jag har haft vinden för mig själv hela eftermiddagen, med undantag för en kille som var här och kollade på ett av de andra rummen.
Jag funderar på att passa på att byta rum när de flyttar i sommar. Vet inte om det är värt 500 extra för ett större rum när jag inte är här så ofta, men å andra sidan är jag ju.. här rätt ofta...
Jag ska fundera på det ett tag till. Har ju till juni på mig. Eh. Det var visst rätt snart, ja.
Idag var "kultur i skolan"-konferens på förmiddagen. Jag och Pontus var där och gjorde inte så jättemycket nytta, men representerade iallfall. Vår gamla klassföreståndare från högstadiet var där också, hon är ju rektor på skolan numera. Nej, Pontus och jag gick inte i samma klass, men vi har liksom haft samma lärare genom alla år. Jag ligger tre år efter honom, så från kryddgården och uppåt har jag liksom följt i hans fotspår. Lite skum slump, att vi hade samma lärare hela vägen. I SöÄ fanns ju bara en klass av varje årskurs, men både låg- och högstadiet hade tre olika klasser. Men vi har gått i samma hela vägen. Samma, fast med några års mellanrum.
Hur som helst, så kom vår gamla klassföreståndare fram och hälsade på P. Jag satt precis bredvid, men det var inte förrän hon kom fram till pontus för andra gången som han sa "ja, och Hanne känner du väl också igen" och DÅ kände hon igen mig. Jag har nog kommit en bit sen högstadiet. :)
Det var märkligt att prata skolfrågor med sin gamla klassföreståndare i samma grupp. Ibland kände jag mig tillbakaflyttad till Navet-tiden.
Under en fikapaus kom vi att prata om vad det blivit av alla andra från min klass och sånt där, och vad det blivit av mig och hur det var då och mycket sånt.
Trots att jag får uppdateringar från facebook om folk från då, så tänker jag väldigt lite på det. Jag kan inte ens minnas särskilt mycket som hände då.
Jag minns enskilda bilder och sekvenser, men inte särskilt mycket. Jag börjar till och med minnas tillbaka och tänka att det var väl okej. Det är väl så. Man glömmer och tror att det var fint när man var liten. Och SÅ illa var det ju inte. Eller? Jag minns inte längre vad som är sant.
Det enda jag minns med säkerhet är att jag inte alls var den jag tvingades vara. Man fastnar i en roll som man får alldeles för tidigt. Man har ingen chans att förändra sig. Så därför gick jag halva högstadiet och bara längtade bort samtidigt som jag var rädd. Du vet, sådär när man fattar att man har det kasst men inte alls tror att det skulle kunna vara annorlunda eller att man kan förändra det. För hur skulle det då vara?
Jag minns att när jag skulle välja gymnasium var mitt enda egentliga önskemål att hamna i en klass utan någon annan jag kände sen tidigare. Helst så långt från mina gamla klasskompisar som möjligt.
Det är därför jag är lite skeptisk när nån säger "jag vet vem hon är, jag har känt henne sen vi gick i högstadiet". Som Claes säger om Isabelle, som han känt sen gymnasiet. Kanske är det sant, om de gick tillsammans med folk som lät dem vara den de var. (teatergymnasium, så antagligen, jo)
Men den som säger att den vet vem jag är, för den kände mig på högstadiet, den vet inte vad den pratar om. De kände den jag tvingades vara. Nån, några, kan känna delar av mig som var hyfsat nära den jag var.
Förutom Sandra då. Som inte kände den jag var i skolan, utan som alltid känt en helt egen version av mig. Sandra och jag har alltid haft en alldeles egen grej. Oberoende av vilka vi var i andra sammanhang. Oberoende av hur ofta vi sågs. Det kunde gå en vecka, det kunde gå ett år och det var som att vi setts igår. Nu börjar det bli riktigt länge sen och jag är orolig att det kanske gått för lång tid sen sist. Jag vet inte alls vem hon är längre. Jag kan bara hoppas att vi kan vara den där alldeles egna grejen fortfarande. Hon är min link to the past och den enda som har rätt att säga att hon vet vem jag är, för hon kände mig först. Långt innan allt.
Sen kommer ett gäng av de där som kände mig utanför skolan, i stallet eller bara i allmänhet. Men då pratar vi gymnasiet. Men visst. Där finns folk som faktiskt känner mig. Som Moa, Maja, Hanna, Maria, Jossan... Känner? Kände? Jag vet inte, det är nog bara de som kan svara på hur mycket av det som fortfarande är jag.
De flesta man träffar lär bara känna den del av en man väljer att vara. Tror jag. Man kan ju inte hålla på och förklara sig för alla man lär känna heller. Därför är det så skönt med de där som vet. Som bara tittar på en ibland när man gör nåt eller berättar om nåt och man ser att de förstår så mycket mer än bara det. De vet varför. De vet ibland till och med mer än vad man själv gör.
Fast ibland tror jag att jag är alldeles för uppenbar även för folk jag lärt känna hyfsat nyligen. Vissa ser rakt igenom mig rätt snabbt. Andra berättar man massor för. En del leker man med på msn. Ytterligare någon klättrar man på hustak med och det liksom länkar ihop en på ett sånt där bra sätt.
När jag gick i gymnasiet sa Rachel i ett vänneravsnitt att hon var orolig för vad som skulle bli av hennes liv. "What if you don't get those magic beans [som tar en upp till amazing saker, du vet, jack och bönstjälken och allt det där] - what if all you get is... beans?"
Sen tittade hon på sina vänner och sa till sin upprörda pappa i telefonen "you know, it's gonna be alright. I've got magic beans"
Jag hade bilder på de där viktigaste personerna, uppsatta på min vägg. Tillsammans med just det . "i've got magic beans".
Jag hade verkligen en del magic beans där, då. Jag har tappat en del på vägen.
Men jag har hittat nya också. Så det stämmer fortfarande.
Jag har magiska bönor. Spridda över landet och ibland för långt bort. Men den allra bästa sortens riktigt magiska bönor. och jag är hellre glad nu än för tio år sen.
