i taket lyser stjärnorna - polysyllabic snabb-blogg

Jag lånade Johanna Thydells "i taket lyser stjärnorna" att läsa på bussen hem från Stockholm.
Först tyckte jag att det var en ganska meningslös bok. Visst, ett tungt ämne i botten men med ett språk som var lite för distanserat, särskilt som jag läst lite Johanna Nilssons "hon går genom tavlan..." på kvällen och morgonen. Men lagom som bussen närmade sig infarten till Örebro tog den tag i mig och jag förstod inte alls att jag var tillbaka i min egen verklighet när bussen stannade på resecentrum och jag skulle gå hem. Jag var helt lost. Gick mot rött och kom på mitt i gatan att jag kanske borde kolla om det kom bilar från andra hållet också. Gick upp på teatern och stirrade dumt på en låst dörr. Kunde inte riktigt sluta tänka på boken, försökte hitta tillfällen att läsa vidare. I väntan på att de andra skulle bli klara. I halvleken i fotbollen. Och sen nu när jag kom hem ikväll.
Och nej, någon "hon går genom tavlan..." är den inte. Men den tar sig. Jag läser, sådär maniskt som jag läser när jag sitter fast i något. Jag hörde inte min ipod när jag åkte buss. Jag hör inte vad min dator spelade nu ikväll.
Och från att ha tyckt att det var en ganska meningslös och banal bok så sitter jag plötsligt och gråter. Torkar tårar, läser vidare. Gråter mera. Försöker akta boken, för den är ju inte min. Men jag måste köpa en egen. Visst, första halvan av den är väl.. äh. Men något är det med den. Verkligen.

Innan jag kommit fram till sidan 181 tänkte jag att jag skulle skriva nåt om hur den liksom är en bok från andra sidan jämfört med "hon går genom tavlan.." eller "sanning och konsekvens" och andra såna böcker. En bok ur perspektivet från den som lämnar. Hon är för Susanna den som Karin är för Hanna. Den som växte ifrån, började hänga med de coola kidsen. Det kanske är därför den inte drabbar mig alls i början. Det är så långt ifrån nåt jag kan känna igen mig i. Och problematiken ligger inte i den uppbrutna vänskapen, det diskuteras nästan inte alls. Däremot ger hon nyanser av de där som i andra böcker bara är de populära. De har också problem och motgångar, vilket upptäcks av den som FÅR vara med.
För mig är de andra böckerna viktigare, men det är bra att hela den där genomusla tiden på mellan-högstadiet skildras ur alla perspektiv. De enda som inte skrivit sin historia är väl de där som var de lyckade kidsen från början?
Förutom att det var en bok om att ha en dödssjuk mamma var det också boken om hon som plötsligt Fick Vara Med.
En riktigt, riktigt fin bok.
Jag tror jag ska våga mig på att se filmen också.

lights will guide you home

En kort stund av den där gamla vanliga "vad gör jag med mitt liv"-ångesten igår.
Jobbet är grymt, så jäkla bra. Vi drog till Köping och kollade på teater västmanlands föreställning "nu, imorgon". Är du i närheten av västmanland, så se den! Skit samma om du är i närheten, förresten. Åk långt och se den ändå! Det är värt det.
Bra ungdomsteater. Bra på så många sätt.
Väckte en hel del frågor om vad man gör med sitt liv och att det aldrig är för sent. Varje stund har man en möjlighet att bryta mönstret, att inte kliva på som vanligt, att förändra världen och hela sitt liv.
Jag minns inte ens vad det var i föreställningen som gjorde det, men nåt pratade med den där lilla biten av mig som undrar vart jag är på väg med mitt liv. Om jag valt rätt. Om jag gör rätt. Vad man satsat och vad man offrat på vägen. When you get what you want but not what you need. Offrar jag för mycket av mitt liv NU för att komma dit jag vill vara SEN? Och en massa annan odefinierad ångest.
Jag gick ut och satt i parken en stund och tänkte och försökte sortera medan Anna, Niclas och Claes åt lunch. Jag hade ju min lunchlåda på teatern sen.

Diskussionen om vad man gör med sitt liv fortsatte på kvällen sen. Jag hittade Tamina och Claes på piazzan när jag skulle gå hem. fastnade i en diskussion om Taminas röriga familj. Pontus kom förbi och ville ha sällskap ut och dricka öl. Så jag gick mest hem och vände, för att gå tillbaka till teatern och sen vidare ut. Avhandla massor om saker på jobbet såklart. Och annat. Det visade sig att Claes är barndomskompis med Spanar-Jessica, vilket jag såklart tyckte var helt galet coolt.
Sen hamnade vi på ämnet Vad Man Gör Med Sitt Liv och jag blev en smula arg. Claes brukar vara riktigt bra på att vara förstående och uppmanande på ett bra storebrorsaktigt sätt och vi hänger ofta i sofforna på teatern och kommer fram till riktigt smarta och insiktsfulla saker och jag får för det mesta med mig en bunt jättebra råd och kanske några nya insikter. Men nu blev jag nästan arg på att han verkligen inte förstod alls och bara drog kategoriska slutsatser. Och slutsatser som var rätt kassa. Eller helt onyanserade och som kändes för mycket "det här är det enda möjliga svaret". Kanske för att klockan var för mycket för tålamod och nyansering, men damn. Pontus försökte komma med möjliga andra slutsatser och mellanting, men njee. Jag kände mig rätt missförstådd och som att jag inte alls fick förklara hur jag tänkte innan det bestämdes vad som var Den Enda Lösningen. Jag valde att inte diskutera utan försöka fundera över mitt liv och mina val alldeles för mig själv i huvudet istället, så jag var nog rätt osocial mot slutet. Men det var en hel del frågor som väckts under dagen som jag ville få ordning på. Och uppenbarligen fick jag bäst rätsida på dem själv, utan hjälp. Just då i allafall.

Vad är viktigt i livet? Vilka val får vilka konsekvenser och vad är värt vad?
Jag är fast i Örebro på ett helt perfekt jobb. Helt perfekt för just nu iaf.
Men jag har mitt liv någon annanstans. Ett liv som inte ges nån chans att utvecklas, utan sätts på paus medan jag jobbar och fördriver tid i Örebro. Det blir som en jojotillvaro, med glimtar av liv under helger i Göteborg och träffa människor någon annanstans.
Den ständiga frågan - vad är mitt riktiga liv? Hur länge orkar man ha en tillvaro som känns som att den bara är i väntan på att det riktiga livet ska börja? Vad är det jag väntar på?
Så många såna där saker som gör en osäker. Satsar jag på fel grejer?
Ledde ridsport-spåret mig fel eftersom det inte ledde någon vart? Eller ledde det någon vart även om det slutade? Hade jag varit på det spår jag är nu om jag inte gjort ridsportgrejen?
Vilka val gör man för att det följer ett mönster man inte är medveten om?
Varför vet jag inte varken ut eller in?
Hur gör man, hur fixar man hela det här Livet-grejen?
Det värsta, absolut värsta med att bli vuxen är att man måste ta hand om sig själv. Fixa de här svackorna. Man kan inte komma till jobbet och må kasst. Man måste...

Shit. Det finns ju en som har det värre än jag. Hur kunde jag glömma? Jag borde ringa henne. Jag borde ringt henne redan i morse. Damn.

morning has broken

För att fortsätta veckans helt galet bra arbetsresultat gick jag till jobbet när Lisa gick till bussen. vilket gör att jag började jobba redan innan åtta. Erregud vad jag kommer få saker gjort den här veckan. Det känns som en evighet sen måndags.

San Siro är det vi sysslar med nu. En grej om fotboll. Eller om drömmar. Eller om att förlora och hitta sig själv. Det låter så pretto. Vi säger fotboll, det låter roligare. Fotbollsteater.

Och allt som hänt sen i måndags. Möten på ÖSK (stora fotbollsklubben i stan), kolla på tusen (eller tre) lokaler, ringa och höra sig för om ännu fler. Tur att jag gör bra listor, annars hade det varit svårt att hålla koll på hur många ställen vi prelbokat, diskuterat och valt bort. Hoppas jag inte glömt att boka av något. Jag vet att jag avbokade slottet i alla fall. Men det hade varit coolt att spela teater på slottet. Fast kanske inte den här pjäsen.
Listor, papper, ritningar. Var det bara i måndags vi hade intentionsmöte? Shit, vad långt vi kommer hinna innan alla kollen. (ta i trä. måste komma ihåg att det är en kort förproduktionstid nu. Förtekniskt redan nästa måndag. och sen inte ens två veckor till tekniskt koll. Det kanske är tur att vi får så mkt gjort nu)

Och så har jag fått en ny bästa kompis. Alma, 4,5 år.
Medan Isabelle skulle ringa och prata manus med dramatiker C fick jag vara barnvakt. Vi hade så roligt! Vi byggde hus till en massa bondgårdsdjur. Jag tror att jag brås på min mormor, för jag plockade fram massa såna där saker som det annars är jätteordning på, typ mina penn-burkar med de mkt ordnade pennorna och gemen. När de behövs till väggar häller man utan problem ut pennor, gem, kartnålar, sudd och allt möjligt över skrivbordet och ger dem till ett barn som vill leka. Andra bra hus-material var cd-skivor, dvd-fodral och plastmuggar. Det finns inte så mkt leksaker på en marknadsavdelning. Vi borde lekt i rekvisitarummet istället.

Sen åkte vi kontorsstol i rundeln utanför. Nästan som en berg-och-dalbana.
Och gick till Giovanni där Alma blev förvandlad till en vit tiger. En maskavdelning är bra att ha när man är barnvakt.
Vi busade med Robin och skrämde karro-elever. Vi snodde Pontus skor medan han gjorde höstens stora deal med nån som skulle köpa jättemycket föreställningar. Sen gömde vi dem på En Trappa Upp och han fick leta rätt på dem "jättemycket fisk!" när han skulle gå hem. Världens minsta high-five och vi skrattade så vi tjöt.
Succén upprepades när tiger-Alma snodde Isabelles skor också.

Jag fick inte så mycket gjort den eftermiddagen. Eller, inget alls faktiskt. Men I fick ringt viktigt samtal och de kom långt i diskussionen om manuset och version 2 lär bli bra och klar ganska snart, så det var väl värt det. Plus att vi hade så roligt att Alma numera inte vill gå till dagis och jag tycker att det är lite tomt och stillsamt på teatern...

Igår fick jag kompensera lite för den bortfallna onsdagseftermiddagen. Ringa skådespelare, skriva klart säljblad, reka fotbollsföreningar, fixa fotbollsbiljetter.
Isabelle och Marie fick för sig att de aldrig hade gått på fotboll förut, och så kan man ju inte ha det när man ska spela en pjäs om elitfotboll. Så jag fick ringa min nya kompis på ÖSK och fixa biljetter. Så nu ska vi på fotboll den 17:e. Kan bli skoj. Jag har bara varit på fotboll en gång i sexan, när vi åkte på klassresa till stockholm och min fotbollsspelande klass (alla. helt mass-psykos det där. ALLA tjejer utom Lotta och jag spelade i Sturehov) bestämde att vi skulle se Sverige-Island. Och nu ska vi kolla på ÖSK-nånting. Håhå. Vem vet, det kanske är roligt?

Det är i allafall väldigt mycket fotboll på jobbet nu. Idag ägnas åt ett utskick till länets alla fotbollföreningar och kanske ett möte med specialdistriktsförbundet. Han lät iallafall positiv på telefon.

Så nu ska jag börja jobba, och för en gångs skull få se vilken tid alla andra kommer till jobbet. Jag var här 07:40 . Innan ens ankorna hade vaknat!
Jag och Lisa gick genom ett morgontomt örebro. Släpandes en madrass vi lånat på jobbet. Jag gillar teatrar, här finns liksom allt. Regnkläder, tigersminkare, hål-i-tröja-lagare och en madrass som stod i ett hörn och såg ut som att man kunde ta hem och ha som lisa-gästsäng.
Så himla bra!

och i eftermiddag ska jag se näst sista 90%. Eller, sista för mig eftersom jag är i Karlstad imorgon.
Sorgligt. Inte K-stad, men att de slutar spela. Skönt att en krånglig produktion tar slut och skönt att de fick ett bra biljettresultat sista veckan, men sorgligt att alla ska åka hem, sluta jobba, försvinna bort. Jag kommer att sakna dem.
Man kan inte förstå hur det var. Man måste ha varit med. Man måste ha varit där.

come here the music play

En kväll med Lisa. Som kom till Örebro för att kolla på 90%. Dans ju. Drar en danslärare, såklart.
Sen, kolla på träd och lekparker i stadsparken och på stora holmen.
Nice, men mörkt. Vi tror att vi åkte i en tuff lekparksjeep, men det kan lika gärna varit ett rymdskepp, typ.

Och gjort massa nytta på jobbet. Således mkt trött. Med rätta.

illusionen var aldrig så vacker som då

Lenas födelsedag idag. Såg jag när jag såg allt vad folk skrivit på facebook.
Märkligt.
Jag kom på att jag inte tänkt på henne på dagar. veckor, kanske? Att det där med att livet pågår hela tiden så att man har fullt upp med resten av sitt liv och sin vardag.
Jag som har bilderna kvar på väggen, på jobbet och hemma, just för att jag är så rädd för att glömma. Så går dagarna ändå utan att mina tankar stannar vid där.
Så som det brukade vara på hösten och vintrarna. Inte fanns vi i varandras medvetande särskilt ofta då. Ingen av oss. Festivalfolk var sommarlivets människor.
Det har ändrats lite nu. Kanske just för det här. Vi insåg att det kunde ta slut. Att det var dumt att inte ta vara på de bästa människorna i ens liv året om.

Det är det jag har kvar bilderna för att minnas, bland annat. Hur viktigt det är att folk vet om hur mycket de betyder för en. Att man själv vet om det.

Och så glömmer jag din födelsedag? Trots att vi är mitt uppe i festivalplaneringen. Trots att det är GCmöte i helgen och du inte kommer att vara där.
Jag kommer aldrig, aldrig att förstå att det är sant.
Man gör väl inte det.

manic monday

Massa möten-dagen. Med Anna, med ÖSK-vd, med Isabelle, stort intentionsmöte, kolla-lokaler-på-kulturhuset-möte, spontant möte vid sofforna om hur det gått på lokalkollen och slutligen mötte vi de som varit i Hallunda i trappan på vägen ut och hem.

Sen, ut till Hagstugan och måla en grind. Deklarera. Fylla i ett noga uträknat belopp i en ruta och få pengar tillbaka. yay. (jag räknade mkt noga när jag satt på tåget igår. Spännande resa.)
Är lite trött på mina vindsgrannar, så jag sover här. Dels för att det känns jobbigt att åka in till stan och dels för att jag vill sova utan att folk skramlar med saker kvart över sex på morgonen. Det är liksom inte okej. De VET att jag sover. Måste de stå och skrika till varann utanför min dörr då? Apor.

Lite slut efter valborg-förstamaj-helgen och den här dagen som inte hade mer än kanske en kvarts andningspaus. Imorgon lär inte bli bättre. Men det är skoj att det börjar kännas som att jobba med teater igen. Efter en tids meningslöst pappersvändande. Det är massa aktivitet i hela huset, trots att det snart är sommar.

Jag hade massa spännande funderingar på tåget igår. Jag borde skrivit ned dem då. Otroligt insiktsfulla grejer. Nu tänker jag på scenmått, matlådor och att sova. Inte fullt lika intressant.

Det är valborg och 1 maj och Christian är i stan. Lisa är också här. Valborg är alltid kåren. 1 maj är alltid demo. I år har vi en egen majorna-banderoll (se fotoalbum på facebook).
Borde gå upp och gå ned till långgatorna. Undrar om stan står kvar. Den såg lite sliten ut när vi gick hem i natt. Vi undvek slottsskogen efter att ha kommit på vad det innebär att det är valborg. Gick hem via masthuggsbergen och OscarFredrikskyrkan/skolan istället.

Min inneboende är borta, så jag installerade Christian i hans rum. Han ska iväg på en sån där träffa-alla-gamla-göteborgsvänner-på-en-dag-dag sen. Tur att han hann med en bunt spexare igår. Men vart tog alla vägen? Emanuel, Teresia, stefan H? Försvann de efter trädgårdsföreningen?

I glad tradition ignorerade jag chalmerscortègen och satt längre ned i himlabacken med Rasmus och hans vänner och pratade engelsk naturfilosofis inflytande på litteraturen med en ganska rolig litteraturvetare som påminnde lite om Andreas. Han följde med in och var med på en kvart av sittningen, men försvann sen ut igen. Det är lagom roligt att vara på middag utan att vara anmäld och därför bli utan mat, särskilt när man är hungrig. Förståeligt att jonsborgs hägrar. :)

Nu ska jag äta frukost (min inneboende hade ätit upp alla havregryn igår. vi hittade nya i konsum avenyns fantastiska eko-affär som ligger uppe där sommarmatserverigen brukade vara)
och sen väcka C och ge honom nycklar och sen ta på mig nåt bra förstamajigt och gå och bära banderoll, tror jag!