... inte heller gör hans bror.

vilken dag!
Inte för att jag missat så mycket när jag var borta igår (mer än några som var upprörda över hur saker funkade och inte funkade)
men det känns som att idag varit ungefär tre dagar.
Prodmötet imorse känns som en vecka bort, jag kommer aldrig kunna tyda mina anteckningar.
Kollat på Kulturarenan som fortfarande är vattenskadad, men verkstadspojkarna, öbo-mannen och vattensanerargubben verkade kunna hitta lösningar, så det blir nog bra.
Jag höll på att somna i mitt och Annas möte med folkhögskoleläraren. men annars fick vi ut bra saker ut det mötet.
Jag måste verkligen lyckas sova inatt. huu.

Dagen bara rasade på. Hämtade lunch på sweet chili, jag har fastnat för deras dubbelnudlar. mycket nice. och det går lagom långsamt att äta med pinnar.
Mattias satt fortfarande vid min dator när jag kom tillbaka och han var på ett något stressat humör. Manusändringar på g, vilket givetvis gjorde att jag hade massa nytt översättningspyssel och revideringar i det engelska manuset också efter de strykningar och ändringar han gjort under natten.
Håhå.
Han var inte helt nöjd med att jag inte hann översätta allt. Han fick med sig 00-tal-delen. Ja, de är uppdelade i epoker igen, men tydligen inte för att det ska vara så utan för att det blir lättare att se dragen i det då. Femton nya manus. Häpp! Erik som redan var sur på kopie-kostnaden.
70-talsdelen drog ut på tiden. Det hände massor. Mail och telefon, amatör-grejjen kräver massa insatser och nya kontakter och inget liksom verkar lösa sig enkelt. Anna sliter massor md det och jag vet att jag borde hjälpa, men jag måste fixa manuset och skriva klart protokoll från prodmötet. Prodmötesprotokollet ÄR min prio ett, men jag måste göra manusen först, för annars har jag en arg regissör i telefonen hela tiden och det gör inte direkt underverk för arbetsron.

Underverk för arbetsron gör inte heller att videon står precis vid mitt skrivbord.
Idag hade Kalle och Claes spelat in idéer till onsdagsclub och satt och gick igenom. Hur kan man koncentrera sig på protokoll och manus när folk hoppar, sjunger och tramsar precis utanför ens kontor. Särskilt när ens kontor inte har väggar.
Pontus fastnade också och till slut satt vi allihop och sjöng på nya sången "Micke Persbrandt kommer inte hit". Det kan bli en hit!
Till eftermiddagsfikat hade de styrt upp den och lagt till en massa fler verser. Så där fastnade jag också ett tag. Jag lyckades sälja in "om du nånsin kommer bort på Liseberg" till dem, men de tyckte att jag skulle göra den själv. Huu, nej! Tala om att göra kvalificerat jobb utanför sin arbetsbeskrivning! Men skoj att de trodde att jag skulle klara det.
Marknad hade gått hem när jag var klar med 70-talet, men det borde gå att prata vivallamarknadsföring imorgon innan avdelningsmötet.
Avdelningsmötet ska bli skoj. Mitt första riktiga avdelningsmöte med en seriös arbetsplatsavdelning. Produktion och planering, liksom.
Vid sex packade jag ihop, tog med mig sista delen av 50-talsmanuset hem för kvällsöversättning.

Nilsson och jag försökte leta efter en låda och en tvättställning på Ikea. Vi hittade bara fel sorts lådor och det gjorde oss så upprörda att vi glömde tvättställningen trots att vi memorerat var den fanns och allt.
Jag hittade bättre lådor på Bauhaus dock. inte lika mycket i en byrå-lösning, men sötare. Nilsson hittade ett lysrör. Och en bra idé till hur man skulle kunna renovera badrummet i Hagstugan. Jag försöker lobba för att det ska bli nästa stora projekt i huset.
Problemet med att renovera badrum är att man liksom inte har nåt badrum när man gör det. Så vi får vänta tills nån vi känner har ett backup-hus i närheten som Nilsson kan bo i medan vi jobbar.

Imorgon ska jag hinna skriva mitt prodmötesprotokoll, det är det viktigaste. Ja och skriva ut alla Mattias manus och manusändrigar och fixa översättningsdetaljerna i det sammansatta manuset då. Sen hoppas jag att de kommer jobba med det de har och inte göra fler ändrigar som kräver nya utskrifter.

X ska gå på Jellonet imorgon och pratade om hänga på Jac's efteråt. Kan nog vara något.
Anna ska kompa hela fredagen och jag tänkte ta halva. Om vi hinner allt på torsdag kan det nog funka bra.
Jag känner mig inte alls sjuk längre. Äter ordentligt. Märker att världen lutar markant när jag inte ätit på länge. Tar det som ett tecken på att jag ska fortsätta äta ordentligt och bra.
Allt är settlat för stockholm och jag borde ta mig samman och boka ett tåg. Imorgon.
Nu: sova! Tänkte inte gå till jobbet förrän... när jag vaknar av mig själv. Förslagsvis före tio ändå.

Bättringsväg, igen

Ibland glömmer jag bort att jag måste ta hand om mig.
När jobbet blir för roligt eller intensivt, eller jag hittar på för mycket annat. Då glömmer jag ibland att det är livsviktigt att jag äter.
Uppenbarligen klarar jag mig några veckor, men idag blev jag helt utslagen. Så nu är det strikt ordning igen. Morgongröt, förmiddagsfika, lunch och kvällsmat. Inget slarvande med maten.
Jag mådde ruskigt dåligt imorse.
Gick till jobbet en sväng vid tolv, hämtade min lunchlåda från igår. Gick hem och åt och sov och kollade på film och försökte komma i fas.
Nu känner jag mig som att jag kan funka ett tag till, men jag har lite ont i huvudet. ska sova tidigt och sen börja jobba igen. men hinna andas också. och äta, inte minst.
Jag vill inte, tänker inte bli sjuk igen.

obalans

Jag glömmer bort att jag faktiskt måste äta. Jag är trött och det känns som att hela världen lutar en aning. Jag har inte ätit ordentligt på flera dagar och jag har stressat alldeles för mycket på jobbet. Jag vet ju att jag inte kan.
Oro är okej.
Stress är okej.
Äta dåligt tillfälligt är okej.
Var och en för sig. men i kombination blir det dåligt.
Jag stannade hemma till 12, svarade bara i telefon om lite småsaker.
Är på teatern nu, men ska stämma av med Anna när hon kommer från lunchen och sen gå hem och jobba hemifrån.
Inga viktiga mail, inget som måste göras på plats.
Kalle har koll på allt på repet. Mona har dykt upp, eller letats rätt på. Allt annat verkar rulla på.
Jag vill inte bli sjuk, det är mycket att göra kommande dagar. och jag vill för allt i världen inte missa teatern i helgen.
Så jag går nog hem och sover nu.

Stora kollationeringsdagen

Jag är helt slut. Översatt manus till mitt i natten. Väckts av folk som undrar vart de ska. Tidigt till teatern, skriva ut manus, översätta det sista. Fixa allt inför kollationeringen. Så jäkla mycket. Men vilken kollationering det var!
Nästan 40 personer var där. Det är inte illa.
Jellonet-folk som egentligen var lediga. Alla andra. Så himla roligt!

Jag försökte översätta det sista medan jag lyssnade på Mattias tankar kring föreställningen. Ibland är han som en äldre Johan. Far omkring, viftar, pratar luftigt och mycket. Känns som hemma. :)
Trots att jag satte in en överväxel i översättningen hann jag ändå inte klart. Tio sidor saknades när det var paus och jag kunde springa iväg och skriva ut andra akten. Det var okej, det var inga delar kvar som dansarna skulle läsa, men synd att de inte kunde följa med i texten.
Jag fick massa positiva kommentarer om översättningen. Kändes bra.
Ju mer grejer de är imponerade av, desto större är ju chansen at jag får fortsätta jobba.

Kalle lät positiv om rummet. Hoppas, hoppas. jag har redan börjat tänka ut lite grejjer jag ska skaffa i så fall.

Jag fick läsa författarens roll. Rätt skoj.

Jag fick vara med och leka sen också. Är nog sista gången på ett tag, så det var bäst att passa på. Eller, vi ska väl morgonträna med Lena några gånger, men det blir ju inte samma grej. De slutar ju också leka snart och börjar jobba på riktigt.
Veronica lovade dock lekar på piazzan på nån festkväll eller så. Kan bli skoj!
Det kommer regna premiärfester i mars. Galet roligt!
Hedda-premiären kan bli nåt utöver det vanliga. Första festen i nya lokalen. Alla kommer vara där. Jag ser SÅ fram emot det.

Jag är så trött att jag inte ens minns vad jag ska göra imorgon. det var nåt viktigt på tisdagen, men minns inte alls vad. Det visar sig väl.
Anna börjar dagen i baronbackarna, jag tar nog sovmorgon.

Ge mig sovmorgon eller ge mig döden. Eller vad var det han sa? :)

lost in translation

hela den här dagen har gått åt tll översättande. och lite huvudvärk.
men mest översättande. det är fan inte okej. det r inte roligt längre
och jag är nte ens klar. har drygt 20 sidor kvar ocg det kommer aldrig bli klart i tid, men jag måste sova!

It touches my foolish heart.

Jag gör spännande saker som rensar min mail. Betade av min gmail en sen kväll på teatern i väntan på nåt. Nu har jag tömt min hotmail också. Eller gallrat iaf. Saker insorterade i rätt mapp. Typ 90% slängt.
(allt heter 90% just nu, haha)

Trött efter banderollbärande. Rätt mycket motvind och folk som inte vet hur man bär för att minska vinden eller öka läsbarheten. Jag blir alltid så himla trött på folk som är dåliga på att demonstrera. Man måste inte bära banderollen superhögt, särskilt inte om det blåser orkan. Då är det jobbigt nog.
Men skit samma. Jag har redan gnällt av mig allt om de dåliga bitarna av demon.
De roliga delarna är bättre.
Så himla kul att vara hemma i Örebro på demo igen. Som på den gamla goda tiden, nästan.
Rätt många saknades, folk har flyttat och så. Men annars var det som förr. Man kommer till skattetorget (förlåt, pappa. jag vet att det inte heter så egentligen) och där är hundratals människor, och massa bekanta ansikten. Förut var ALLA jag kände där, nu är det lite glesare och färre av de jag räknar som mina vänner där. Men ändå.
Det var Moa + nya grabben, PratPers lillebror från augustibuller, stinas mamma, kerstins mamma, gunnela&thord, coola tjejen som spelade den bra föreställningen på Martin mutter, random vänsterpartister och vanliga demo-folk, bästa Emma + hennes jonas. Malin från teatern såg jag, men jag vet inte om hon var med eller bara gick förbi, jag hann inte se vart hon tog vägen. När jag stod och pratade med Emma - precis innan jag blev haffad att bära banderoll - mötte jag min gamla högstadieklassföreståndare. Skoj! jag har nog inte sett henne sen jag slutade skolan. Hon var sig lik, fast äldre. Men det är ju tio år sen, eller elva, eller nåt.

Vi delade ut flygblad när vi kommit fram. Sen frös vi, och lämnade talarna på torget och gick och fikade istället. Moa är blond numera, riktigt coolt. Och hade med sig ny grabb, från Uppsala. Han var okej. Grymt schysst att träffa Moa igen. Vi ska försöka äta lunch på torsdag. Det passar så bra in i hela det där komma tilbaka till den jag var förut. Moa är en pusselbit som jag saknat ett tag. Vi hann prata om rätt mycket, trots att vi bara satt på stallbacken en stund.

E&J åker till thailand den 18:e, jag hoppas att vi hinner ses innan dess. Lösa planer för tisdagen om hennes jobbgrej blir klar i tid.

Jag har varit trött och kollat på Much ado about nothing. Det var Linus som lärde mig notera Branaghs cooola långa tagningar. Det är kanske därför jag gillar hans filmer. Inte för att det var L, dummer. Nej, men för att det där med långa tagningar gör att det blir mer skådespeleri och mindre klipp. Man kan inte skapa reaktioner och känslor med klipp, utan det sker i mötet mellan skådespelarna. Samma känsla som växlar, flyter, byggs upp genom scenen. Nästan som teater. Han har ju alltid hela brittiska skådespelareliten med sig.
Jag gillar Mycket Väsen. Knäpp som jag är tror jag att det är en av de vackraste kärlekshistorierna och kanske de absolut coolaste rollerna i en sådan. Beatrice och Benedict alltså. Hero och claudio kvittar, de är rätt ointressanta. Jag gillar "the merry war" between Beatrice och Benedict. Det finns helt klart både de vackraste och de mest bitska replikerna där. (jag sparar några av dem i huvudet för att använda när tillfälle kommer) Snabbtänkt och vasst. Nog är hon en förebild för mig, allt. Jag vill också vara sådär cool.
Förstärkt av grymma Emma Thompson och Kenneth Branagh himself, men även i den rena texten. Den var den första shakespearepjäsen jag föll för, och den fortsätter att vara min favorit, trots alla mängder av pjäser jag läst de senaste åren. Den talar till mig, på nåt sätt.

Jag nynnar på annan sång från annan branagh-film, med samma skådespelare. Jag vet inte riktigt varför.
Men det är också kanske en av filmvärldens snyggaste tagningar. Den när de samlas runt flygeln, i Peters' friends. Där finns en vänskap, en samhörighet och en naturlighet som man aldrig kunnat skapa med några klipp eller annat, utan som kommer fram i att hela rummet är lika deltagande. De som råkar befinna sig ur bild är med ändå, de agerar där de är. De väntar inte på ett nytt klipp med fokus på deras håll. De kommer dansande in, de har varit med från början. de börjar inte när kameran vrids åt deras håll. Storheten ligger i mötet mellan människor, inte i effektsökeri. Det är som att det vore teater. :) Det är så jag vill ha det, ju.

a hill of beans in this crazy world

Jag har letat tyg, men hittat inget. Kritstrecksrandigt verkar vara allt som finns 2009. Damnit.
Jag väntar på mina böcker som aldrig skickas från adlibris. Under tiden får jag läsa Harry Potter igen (så gärna! men ändå...)

Men allt sätts i perspektiv. Idag är det Gaza-demo och det är dags att höja blicken från sig själv och sin hill of beans.
It's a crazy world, anything can happen. Det finns ett annat casablancacitat jag tänker på också. De står vid fönstret.
Men det är dags att se det stora, göra det man kan. Jag skulle vilja åka, jag skulle vilja göra nåt konkret. Det minsta jag kan göra är att gå ut idag, om en halvtimma, och på något sätt visa att vi är många som säger att det här inte är okej.

Såna här dagar tänker jag mer än andra dagar att jag verkligen ska ta tag i det där med att förändra världen. Om jag inte gör det, och om jag inte gör det nu. Vem? När? Jag kan inte leva med mig själv om jag inte vet att jag gjort allt jag kan.