Stora kollationeringsdagen

Jag är helt slut. Översatt manus till mitt i natten. Väckts av folk som undrar vart de ska. Tidigt till teatern, skriva ut manus, översätta det sista. Fixa allt inför kollationeringen. Så jäkla mycket. Men vilken kollationering det var!
Nästan 40 personer var där. Det är inte illa.
Jellonet-folk som egentligen var lediga. Alla andra. Så himla roligt!

Jag försökte översätta det sista medan jag lyssnade på Mattias tankar kring föreställningen. Ibland är han som en äldre Johan. Far omkring, viftar, pratar luftigt och mycket. Känns som hemma. :)
Trots att jag satte in en överväxel i översättningen hann jag ändå inte klart. Tio sidor saknades när det var paus och jag kunde springa iväg och skriva ut andra akten. Det var okej, det var inga delar kvar som dansarna skulle läsa, men synd att de inte kunde följa med i texten.
Jag fick massa positiva kommentarer om översättningen. Kändes bra.
Ju mer grejer de är imponerade av, desto större är ju chansen at jag får fortsätta jobba.

Kalle lät positiv om rummet. Hoppas, hoppas. jag har redan börjat tänka ut lite grejjer jag ska skaffa i så fall.

Jag fick läsa författarens roll. Rätt skoj.

Jag fick vara med och leka sen också. Är nog sista gången på ett tag, så det var bäst att passa på. Eller, vi ska väl morgonträna med Lena några gånger, men det blir ju inte samma grej. De slutar ju också leka snart och börjar jobba på riktigt.
Veronica lovade dock lekar på piazzan på nån festkväll eller så. Kan bli skoj!
Det kommer regna premiärfester i mars. Galet roligt!
Hedda-premiären kan bli nåt utöver det vanliga. Första festen i nya lokalen. Alla kommer vara där. Jag ser SÅ fram emot det.

Jag är så trött att jag inte ens minns vad jag ska göra imorgon. det var nåt viktigt på tisdagen, men minns inte alls vad. Det visar sig väl.
Anna börjar dagen i baronbackarna, jag tar nog sovmorgon.

Ge mig sovmorgon eller ge mig döden. Eller vad var det han sa? :)

lost in translation

hela den här dagen har gått åt tll översättande. och lite huvudvärk.
men mest översättande. det är fan inte okej. det r inte roligt längre
och jag är nte ens klar. har drygt 20 sidor kvar ocg det kommer aldrig bli klart i tid, men jag måste sova!

It touches my foolish heart.

Jag gör spännande saker som rensar min mail. Betade av min gmail en sen kväll på teatern i väntan på nåt. Nu har jag tömt min hotmail också. Eller gallrat iaf. Saker insorterade i rätt mapp. Typ 90% slängt.
(allt heter 90% just nu, haha)

Trött efter banderollbärande. Rätt mycket motvind och folk som inte vet hur man bär för att minska vinden eller öka läsbarheten. Jag blir alltid så himla trött på folk som är dåliga på att demonstrera. Man måste inte bära banderollen superhögt, särskilt inte om det blåser orkan. Då är det jobbigt nog.
Men skit samma. Jag har redan gnällt av mig allt om de dåliga bitarna av demon.
De roliga delarna är bättre.
Så himla kul att vara hemma i Örebro på demo igen. Som på den gamla goda tiden, nästan.
Rätt många saknades, folk har flyttat och så. Men annars var det som förr. Man kommer till skattetorget (förlåt, pappa. jag vet att det inte heter så egentligen) och där är hundratals människor, och massa bekanta ansikten. Förut var ALLA jag kände där, nu är det lite glesare och färre av de jag räknar som mina vänner där. Men ändå.
Det var Moa + nya grabben, PratPers lillebror från augustibuller, stinas mamma, kerstins mamma, gunnela&thord, coola tjejen som spelade den bra föreställningen på Martin mutter, random vänsterpartister och vanliga demo-folk, bästa Emma + hennes jonas. Malin från teatern såg jag, men jag vet inte om hon var med eller bara gick förbi, jag hann inte se vart hon tog vägen. När jag stod och pratade med Emma - precis innan jag blev haffad att bära banderoll - mötte jag min gamla högstadieklassföreståndare. Skoj! jag har nog inte sett henne sen jag slutade skolan. Hon var sig lik, fast äldre. Men det är ju tio år sen, eller elva, eller nåt.

Vi delade ut flygblad när vi kommit fram. Sen frös vi, och lämnade talarna på torget och gick och fikade istället. Moa är blond numera, riktigt coolt. Och hade med sig ny grabb, från Uppsala. Han var okej. Grymt schysst att träffa Moa igen. Vi ska försöka äta lunch på torsdag. Det passar så bra in i hela det där komma tilbaka till den jag var förut. Moa är en pusselbit som jag saknat ett tag. Vi hann prata om rätt mycket, trots att vi bara satt på stallbacken en stund.

E&J åker till thailand den 18:e, jag hoppas att vi hinner ses innan dess. Lösa planer för tisdagen om hennes jobbgrej blir klar i tid.

Jag har varit trött och kollat på Much ado about nothing. Det var Linus som lärde mig notera Branaghs cooola långa tagningar. Det är kanske därför jag gillar hans filmer. Inte för att det var L, dummer. Nej, men för att det där med långa tagningar gör att det blir mer skådespeleri och mindre klipp. Man kan inte skapa reaktioner och känslor med klipp, utan det sker i mötet mellan skådespelarna. Samma känsla som växlar, flyter, byggs upp genom scenen. Nästan som teater. Han har ju alltid hela brittiska skådespelareliten med sig.
Jag gillar Mycket Väsen. Knäpp som jag är tror jag att det är en av de vackraste kärlekshistorierna och kanske de absolut coolaste rollerna i en sådan. Beatrice och Benedict alltså. Hero och claudio kvittar, de är rätt ointressanta. Jag gillar "the merry war" between Beatrice och Benedict. Det finns helt klart både de vackraste och de mest bitska replikerna där. (jag sparar några av dem i huvudet för att använda när tillfälle kommer) Snabbtänkt och vasst. Nog är hon en förebild för mig, allt. Jag vill också vara sådär cool.
Förstärkt av grymma Emma Thompson och Kenneth Branagh himself, men även i den rena texten. Den var den första shakespearepjäsen jag föll för, och den fortsätter att vara min favorit, trots alla mängder av pjäser jag läst de senaste åren. Den talar till mig, på nåt sätt.

Jag nynnar på annan sång från annan branagh-film, med samma skådespelare. Jag vet inte riktigt varför.
Men det är också kanske en av filmvärldens snyggaste tagningar. Den när de samlas runt flygeln, i Peters' friends. Där finns en vänskap, en samhörighet och en naturlighet som man aldrig kunnat skapa med några klipp eller annat, utan som kommer fram i att hela rummet är lika deltagande. De som råkar befinna sig ur bild är med ändå, de agerar där de är. De väntar inte på ett nytt klipp med fokus på deras håll. De kommer dansande in, de har varit med från början. de börjar inte när kameran vrids åt deras håll. Storheten ligger i mötet mellan människor, inte i effektsökeri. Det är som att det vore teater. :) Det är så jag vill ha det, ju.

a hill of beans in this crazy world

Jag har letat tyg, men hittat inget. Kritstrecksrandigt verkar vara allt som finns 2009. Damnit.
Jag väntar på mina böcker som aldrig skickas från adlibris. Under tiden får jag läsa Harry Potter igen (så gärna! men ändå...)

Men allt sätts i perspektiv. Idag är det Gaza-demo och det är dags att höja blicken från sig själv och sin hill of beans.
It's a crazy world, anything can happen. Det finns ett annat casablancacitat jag tänker på också. De står vid fönstret.
Men det är dags att se det stora, göra det man kan. Jag skulle vilja åka, jag skulle vilja göra nåt konkret. Det minsta jag kan göra är att gå ut idag, om en halvtimma, och på något sätt visa att vi är många som säger att det här inte är okej.

Såna här dagar tänker jag mer än andra dagar att jag verkligen ska ta tag i det där med att förändra världen. Om jag inte gör det, och om jag inte gör det nu. Vem? När? Jag kan inte leva med mig själv om jag inte vet att jag gjort allt jag kan.

när teater känns mer relevant

Bra teater väntar om hörnet.
Ja, bortsett från att det börjar växa fram en massa bra teater på jobbet och att Jellonet snart börjar spela igen, så är det nu bokat Kasimir och Karoline på dramaten. Hoppas att Isabelle&Mattias har rätt nu. Jag litar på dem, men man vet aldrig. Bäst att jag valt rätt när jag dragit med mig sällskap och allt.

Jag försöker tajma in nåt att se när jag åker till gbg för spexpremiären, men hittar inget. I slutet av februari/början på mars hittar jag Shirley Valentine på folkteatern/aftonstjärnan. Hoppas att det dyker upp såna där erbjudandemail från Simone, för det är hiskeligt dyrt på aftis annars. Men kanske kan jag få nån deal av B&L om jag frågar...
Men vad se den 30:e? Jag missar förnuft och känsla på stadsteatern och jag har ingen lust att se Sista dansen. Tråkigt!
UNO spelar fantastiska "jag, dum och ingen", men bara på¨ förmiddagen. Om jag kompar ut hela fredagen? Nä, jag är kattvakt åt Anja, måste mata katten innan jag åker på fredagen. Damn.
Masthugget spelar bra barnteater, men har inte lagt upp sina tider för januari än.

Det verkar vara ont om teater just i slutet av januari. Vilken enkelspårig branch vi är. Alla har premiär i slutet av februari eller mars. Det är ju det enda som funkar, men ändå.

En kort men intensiv arbetsvecka är slut. Eller nej, för jag ska sitta med översättningen hela helgen. Men ändå. I teorin är den slut.
Vilken vecka det varit! Love it.

Jag har lyckats sälja in min italien-idé till Anna. (alltså Snoris, inte anna på jobbet)
Om hon har ett lämpligt lov och jag får förlängt jobb så drar vi och gör äventyrs-italien i vår, en vecka. Undrar vad man hinner? Det är mycket om och men som ska lösas, men det finns en chans att vi kommer iväg. Och det räcker för att jag ska börja planera.
För mig är planeringen mer än halva grejen. Man hinner uppleva så mkt när man läser in sig på städer, teatrar, tågresor och ställen man borde se. Även fast vi aldrig kom iväg så är jag starkt förtjust i min och L's portugalresa, med havsmuseum och nöjesparker. När man bara reser i teorin kan man dessutom göra allt man vill, även om det inte gått i verkligheten. Man behöver inte ta hänsyn till säsonger och öppettider, om man inte har en massa realism-krav på sin planering. Ska man planera för ett faktiskt genomförande kanske man måste passa ihop saker som faktiskt finns under samma tidsperiod, men det är ju en annan grej.
Undrar om man hinner med hela italien på en vecka? Om man flyger till Verona och flyger hem från typ Palermo? Kanske blir mer tid på tåg än nåt annat?
Ah, vi får se. Vem vet om det alls blir av. Men skoj att fundera på iaf.

Funderar också på tyg, fast jag vet inget alls om det. Rara faster piaster hjälper mig, men har på ett sånt där fågelmammesätt bestämt sig för att knuffa mig ur boet och skicka mig att handla tyg själv. Det ska sys skojigheter till galapremiären, men vi hittade en ny inriktning. Säger inget än, för jag vet inte hur det blir eller om det blir. Men jag är trött på min blåa som har varit på för många premiärer, och den svarta är ju kjolen borta till.. Så nåt nytt får det bli. Jag har en idé som påminner lite om den svarta, men med mindre sagan om ringen-känsla (fast det var kanske bara arwen-frisyren?) och mer av.. äh. vi får se!
Ett bra projekt är det iallafall, när jag kommit över min handfallenhet och lyckats hitta själva tyget. Undrar om jag ska försöka vara sådär tjejjig och försöka handla nya skor också? Kanske att ta i i överkant.

Jag var så uppe i varv efter jobbets övereffektivitet (nu kommer en lång inskjuten mening, sorry) - teknisk koll på förmiddagen med massa ritningar och annat. Äntligen en plan för att ta tag i golvet! sådär två månader efter att vi sagt att det måste göras bestämde Tommy att det skulle göras. Jag blir så trött. När han säger att det inte är svårt undrar man liksom varför han inte gjort det än? hur kan man vara så trött på sitt jobb att man låter bli att lösa nåt som hade varit jätteenkelt bara för att man inte tycker att det är ens jobb att ringa den som vill kolla på konstruktionen? När vi sagt att man för att göra det enkelt ska ringa Lena och säga att man har en lösning som hon får komma och kolla på kan man inte framhärda och tycka (tycka och inte säga) att det är Lena som borde kontakta oss, och på eget bevåg bestämma att man ska göra inget för att det minsann är hon som borde höra av sig. Åh, jävla krångelfolk! Varför kan man inte bara göra det enkelt och jobba MED de som är lite svåra, istället för att försöka tvinga in dem i en mall och en apparat de för allt i världen vill undvika?
Ja, ja. Skit samma. Nu äntligen är det bokat test av golv. Heja Ronny.
Dagen fortsatte med en smula översättning - Sandra var på msn och kunde bidra med tips från proffsvärlden. Även om hon jobbar engelska till svenska, men ändå. Bra är hon.
Springa hem, hinna äta EN sked mat. Springa tillbaka. Skriva ut manus till ljusteknikern. Kasta mig in i en bil med Anna och två andra tekniker. Åka till Baronbackarna på dagens mest meningslösa uppdrag - flytta lite möbler bort från en redan iordningställd lokal. Vidare till Vivalla, konstatera att vattenskadan fortfarande åtgärdas och kulturarenan är full av brummande maskiner som torkar golvet och under det. Går ju inte att ha kollationering där då. Jakt på Öbo-mannen för besked. Inget svar. Snabbt beslut att flytta kollet till teatern och En Trappa Upp. Känns bra för folk i huset, mindre bra för Mattias och Lenas dansare. Win some, lose some. (lose de som kommer bråka mest, iofs. men det fanns ingen annan lösning)
Så väl hemma började projekt: underrätta alla om måndagens platsbyte. Många var i huset, kul att hälsa på alla sådär på en fredag. Hittade de flesta, fick ringa några av skådespelarna, men det gick rätt fort. (jag ÄR ju galet effektiv, I know)
Sen var dagen slut och jag kunde lämna huset, något trött och förvirrad, för att möta min faster som såklart redan stressat hem från stan eftersom hon inte hade mönstret med sig.

Jo, men vad jag skulle komma fram till var att jag ju var så uppe i varv att jag helt hade glömt att jag skulle följa med Kalle och kolla på ett rum han kanske kunde hyra ut. Han ringde när jag just gett upp tygaffären och begett mig för att trösthandla ett TV-spel (vilket jag inte gjorde, när jag kom på att jag nog skulle försöka mig på att vara ekonomisk nu..)
Tur att han kom ihåg!
De har värsta söta lilla huset på öster. Med ett litet, fint rum (och två andra som jag aldrig såg) som de hyr ut. Jag håller alla tummar jag har för att det ska gå vägen.
Det kändes lite som rummet jag hade hos Åsa på strömsholm. Vita väggar, fast inte på ett sjukhussätt, utan på ett fint sådär 1800-talsgardinsromantiskt sätt. Jag vill bo där!
Hoppas, hoppas, hoppas!

Med fin balkong och massa saker. och trädgård till sommaren. Jag hoppas att jag kan bli kvar där. På teatern. Jag hoppas att jag kan få rummet också. Jag längtar till våren! Det känns som att den redan börjat, på något sätt.

efter en hård dag på barrikaderna

Jag är fast på teatern och väntar på att Mattias ska komma förbi och godkänna ett repschema. Men eftersom de slutar 18 i baronbackarna kan jag tänkas få sitta här ett tag.
Är rätt trött.
Idag började med att LenaJosefsson hade en dansare som skulle hämtas vid tåget. Sen skulle det fixas en massa papper som skulle tas med till repet och anslås och allmäna såna där morgongrejer. Hämta Crille och hans ljud-grejer hemma hos dem, hämta Mattias på teatern (för han hade inte kommit än när vi åkte därifrån) och sen till baronbackarna.

Samma fascinerande uppvärmning idag, fast jag hade för mycket att göra för at kunna vara med. Men jag tänker damnit vara bättre organiserad så att jag KAN det framöver, för shit vad nyttigt det är.

Vi for vidare mot stan för att fixa nycklar, telefonlistor och sådant till Kalle. I väntan på att Lennart skulle komma och fixa nyckelgrejerna gick vi på rundtur på teatern och presenterade folk och visade de olika avdelningarna. Inte för att han kommer vara inne här så ofta, men bra att ha ett hum iallafall. Och vi hann prata med lite folk och komma fram till nyttiga saker. Hälften av det här jobbet går ut på att prata med folk om olika saker och bara stämma av.

oj. Saker att göra kom emellan. dags att gå hem!

I could have danced all night

Jag älskar mitt jobb!
Vi hade workshop med 90% idag, med massa övningar med alla inblandade. Eller, alla som kunde, några ansluter senare, imorgon eller sen.
Så skönt att man även på en institution kan få vara med och leka, även som tillhörande administrationen. Visst satt jag och jobbade vid datorn och ringde en del (boka om biljetter till snöstormsdrabbade dansare, tex) men även jag fick vara med och jobba på golvet. Eller leka.

Förmiddagen var dans med Lena Josefsson. Bara på de korta bitar jag var med på förstod jag hur stor hon egentligen är. Så himla coolt.
När vi lekt färdigt de enkla övningarna började hon jobba med skådespelarna på riktigt, med egna rörelsesekvenser och sådär. tre och tre satte de sen ihop sina rörelser. Alltså, inte till en lång sekvens, men de gjorde dem liksom runt och med varandra. Och plötsligt blev det så synkat, de dansade in och ut i varandras mönster, en hand lyftes lagom som ett knä ledde vägen just under den, någon passerade förbi genom en annans rörelse och det var bara magiskt snyggt.
Jag älskar, älskar, älskar mitt jobb och att jag får göra sånt här på arbetstid. Att det faktiskt är en del av mitt jobb att kolla på folk som skapar. Riktigt duktiga människor, dessutom.

Jag kunde göra lite nytta också. det är nice. att känna att man har koll. att folk kommer till mig och jag kan lösa deras problem och svara på sånt de undrar över. Jag tror att de gillar mig.

Eftermiddagen var Mattias dramaövningar. Ungefär samma som vi gjorde med alla de vi träffade när vi letade folk, men med fler och med mer skillade folk. Så jäkla roligt!
En lång och uttröttande dag, men så grym. Jag är bara SÅ nöjd med mitt jobb, att det här verkligen är vad jag jobbar med. På riktigt!
Imorgon blir en vanlig dag igen, men även såna dagar är bra dagar. Vi ska åka runt och fixa saker i Vivalla och sådär. Men åh, vad jag ser fram emot dagar då jag kan jobba från kulturarenan istället för från kontoret.
Det är som frigruppsjobb, när man kan jobba och kolla på rep samtidigt. Man blir så mycket mer en del av processen då.
Jag önskar att jag kunde jobba såhär jämt! Så grymt.
Vi ska få vara med på Lenas morgonträning ibland. Vilken lyxgrej att få göra!
Men slitsamt, jag kommer vara trött i benen hela imorgon efter de där knä-övningarna. Kanske dags att ta tag i annan träning också? Vi får se.
Jag skulle ju börja simma. Eller kanske ta tag i den där idén om att börja klättra. Jag kan ju lika gärna göra det i Örebro som i Göteborg, så varför har jag fått för mig att det är en sån där grej jag ska göra när jag flyttat tillbaka igen? Undrar om gamla vattentornet fortfarande är klätterväggar i?
hm. att kolla upp imorgon.

Dagens uppkollade är att jag fått veta att jag minsann måste åka och se Kasimir och Karoline på dramaten. Både mattias och isabelle är helt lyriska över den. Kollade, och den går inte helt optimala tider, men nåt ska väl kunna funka. Det får fixas. Jag kan ju inte vänta på att ALLT ska bli uttaget till Biennalen.