Örebro, svampjakt del 1

en långhelg i Örebro innehöll allt som man kan tänkas hinna med på några dagar.
Ami var i Armenien, så det var basicly jag och pappa.
Jag upptäckte hur mycket lugnare det är att bara hälsa på en förälder i taget. Ingen väska som ska fraktas mellan, utan samma sovplats alla dagarna. Nog för att jag gärna träffat min mamma mer än som hastigast vid tåget (hon kom hem med samma som jag skulle åka med) men det var mindre att tänka på när jag inte behövde planera in mat och aktiviteter och allt möjligt med två så hemskt olika personer.

Nu bodde jag alltså i huset på landet, och helgen var huvudsakligen vikt för svampplockning.
Vi började äventyren med att gå ut och leta i skogen hemma. En gång för länge sen hittade vi kantareller där, men det var länge sen de fanns där.
Katten, som ska vara en sån där självständig varelse, följde oss som en hund eller en i sällskapet. Ibland tror jag att han tror att han är en vallhund, han följde med oss hela vägen och ju längre vi kom desto mer skeptisk till att gå blev han. Men eftersom vi var på väg in på främmande revir var han ju tvungen att följa med och försvara oss.
Inte hittade vi mängder med svamp, men om örsopp hade varit en bra matsvamp hade vi kunnat förse oss för flera år framåt. Nåt enstaka fynd annars, kanske.
Bra för att vara hemma hos oss. Vi försöker imorgon igen. Utan katten.

Det ösregnade på lördagen. Bra, tänkte vi, för då kanske det inte är så mkt folk i skogen.
Vi stannar hos Faster för att visa att jag lärt mig sticka, efter hennes anvisningar över msn. Det mesta fick godkänt, somligt gillade hon riktigt mycket. Nu ska jag ge mig på att försöka sticka sockar till vintern, så fort jag sytt ihop världens finaste mössa.
Nåja, I ösregnet gav vi oss upp till kilsbergen och gamla bekanta skogar. Vi springer på markägaren i skogen som säger att det växer bra med svamp vid den gamla Nilssonska stugan. Jag har aldrig sett den, så det lät ju som en utmärkt plats att leta på. Jag tänkte mig att det skulle vara en sån där vanlig liten sommarstuga av torp-slag, men det var ett stort hus, med veranda och övervåning och grejjer. De som äger den nu verkade inte vara där och jag fick en impuls att det vore coolt om den föll i Nilssonsk ägo igen. Ett perfekt ställe för kusiner att hänga på? Visst hade vi roligt den där midsommaren i Ånnaboda, borde man inte göra sånt oftare? Det måste ju varit typ 1986, så det vore väl på tiden..?
Eller så finns det en anledning till att vi inte gör sånt?
("...att ha en släkt och gamla barndomsminnen - doktor kosmos, visst är det borgerligt?...")
Det fanns inte så mkt svamp där, men en spännande nedförsbacke som övergick i en mosse som vi irrade runt på och höll på att inte hitta ut. (vi såg på kartan när vi kom hem att det inte gick att gå helt vilse, det var vägar på alla håll om skogen, så till slut kommer man rätt, men det visste vi inte när vi tröstlöst försökte vandra oss ur mossen..)
Jag hade lämnat mina mackor i bilen och började bli väldigt hungrig. Försökte hålla mig gående på blåbär, men det fanns inte så mycket. Precis när pappa hittat skogsvägen fastnade jag med ena benet i ett hål i mossen, sjönk ned till knäet och höll på att inte komma loss. I ösregn. och utan svamp. Bästa utflykten ever. Mhm.
Men på vägen tilbaka till bilen hittade vi lite svamp som gick att äta. Och på vägen tillbaka stannade vi till på en välbekant kantarellväg där vi hittade iallafall en liten mängd.
Men genomblöta trots regnkläder var det inte läge att leta vidare nån annanstans, så vi åkte hem. vi hade så mkt svamp med i bagaget att det inte kändes helt misslyckat ändå.

Jag måste sova. Jag fortsätter imorgon.
Efter att jag kommit hem från mitt nya jobb. Håhå.
Men det måste ju vara bättre än hotellet iaf.

Äntligen måndag!

Jag kom iväg från teatern vid halv tio. Fast måndagsmötet slutade runt sju. Jag tycker om att ha ett jobb där man kan sitta kvar hela kvällen och prata om allt och inget och ha så jäkla trevligt att det känns som hemma.
Jag gillar min teater, grymt mycket. Måndagar kan lugnt tänkas vara veckans bästa dag. Jag har inte alls nån lust att ha ett annat jobb också. Kom igen, kulturrådet!

Pinnbrödsgrillning

Så jäkla husliga dagar.
Först får jag för mig igår att jag ska laga mat och börjar koka grönsaker och couscous och massa saker och lyckas laga mat både snabbt och enkelt och ätbart och dessutom så det räckte till L, Linnea, Gustav och Jonathan som var här och spelade Wii.
Idag följde jag upp det hela med att laga pinnbrödsdeg inför grillning hos L&G.
Korv är lagom enkelt om man inte orkar engagera sig i marinader och saker, men korvbröd är galet tråkigt, så då tänkte jag att pinnbröd kunde vara ett alternativ. Men jag kunde inte minnas om det krävdes nåt speciellt.
Jag hade ett vagt minne av att nån krånglade med filmjölk och grejjer, så för ett tag så kändes pinnbrödstanken svår. Eftersom jag satt fast på jobbet ringde jag min almighty konsult i alla frågor och funderingar, och DGF wikipedade snabbt till sig kunskapen att pinnbröd inte alls är jobbigt, utan bara vatten och mjöl, typ. Det finns visst tusen pinnbrödsvarianter, om man vill fördjupa sig i det...

Jallafall, så blev det pinnbrödsdeg i en påse. När jag ändå var igång blev det två äpplen med choklad i också. Grilla äpplen är en fin tradition i familjen calamares. Fast det blir aldrig lika bra som i den där kakelugnen i Jönköping som jag inte alls förstår hur jag kan ha tydliga minnen av att vi grillade äpplen i, när Nilsson säger att man inte kunde elda i den...

Att grilla pinnbröd är enkelt, men att försöka grilla fem pinnbröd samtidigt och dessutom hålla koll på korv blev för mycket. Men pinnbröd har väl samma deg som hällbröd, tänkte jag och såg framför mig en bild av Ronja Rövardotter som försiktigt vänder stora brödstycken utanför björngrottan. Mina blev mindre och grillade på folie istället för stenhäll eller whatever, men ändå ganska bra.
Men det tog halva kvällen och jag orkade inte äta särskilt mycket av varken korv eller pinn/hällbröd, så nu ligger de i kylskåpet inlindade i folie igen. Inte ens chokladäpplena gick åt... Allt verkade riktigt gott, så jag får väl ta mig an det imorgon till lunch eller så. Om jag inte får ett nytt anfall av huslighet och fortsätter laga mat. Man vet aldrig.


Och på bokfronten har jag nu kommit ett halvt kapitel i Slas "det lyckliga europa", ett bokreafynd för några år sen. Större text än den förra, men jag vet inte... Kanske är jag bara för trött när jag försöker läsa, men allt jag försöker läsa nu verkar långsamt och trååååkigt.
Jag försöker vidare. DoktorGlas är fortfarande lyckligt borttappad och i övrigt verkar bokhyllan bara innehålla sånt jag är för mörkrädd för att läsa annat än mitt på dagen. Det ser mörkt ut för målsättningen att inte köpa nya böcker...

Eftersom jag också vill vara som Nick Hornby

Eftersom jag också vill vara som Nick Hornby kommer jag från och med nu dela med min av mina bok-äventyr. The complete polysyllabic blogg, eller nåt. (Boktips 1: nick hornbys "complete polysyllabic spree", hans samlade krönikor över senaste månadens köpta och lästa böcker. Sjuuuukt bra!)

Det där med att läsa alla böckerna i bokhyllan går sådääär. Har (inte med flit) förlagt Doktor Glas nånstans, så jag tog den som stod längst åt vänster i pockethyllan. I linje med nya kaos-strukturen borde jag kanske börjat mitt i, men skit samma. Innan jag somnade hann jag läsa ett halvt kapitel av Mil Millnåntings "saker min flickvän och jag grälar om". En bok som känns som att läsa nåns ganska ickefilosofiska blogg. En vardagssnubbe som hittils inte gjort nåt mer spännande än beklaga sig över sin tyska sambo samt tappa bort bilnycklarna. Inte revolutionerande bra, men skulle vara helt okej om det inte vore för att texten är jähähäääätteliten. Får mig att tänka på bullboken i Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet, du minns - den man måste läsa med förstoringsglas. Men eftersom både förstoringsglas och glasögon är i en kartong nånstans så byter jag bok för tillfället. Till vad vet jag inte än. Eftersom mina böcker inte längre står i bokstavsordning (gah!) är det omöjligt att veta vad som står vänster om Milnånting.
Håll tummarna för att det är nåt bra!

the bare necessities

Bara en kort notering:
Vi har precis packat upp nästan allt vi flyttat. vi magasinerade i princip alla böcker, för det är skitjobbigt att packa ned och upp och ned och upp igen.
Kvar i en bokhylla har vi alltså ett och ett halvt hyllplan böcker. The bare necessities.
Två saker bestämde jag mig för, för att utmana mig själv -
1) jag får inte sortera dem i bokstavsordning. De står uppdelat på pockets och inbundna, för hyllhöjdens skull, men mer ordning än så får det inte vara. Det gör lite ont i mig när jag ser de tre delarna av Ringen-trilogin i helt olika ändar av raden, men det finns visst folk som har alla sina böcker i ingen ordning alls. Hur de hittar det de letar efter fattar jag inte, men nu ska jag testa iallafall.
2) jag får inte köpa nån ny bolk förrän de vi har med oss är utlästa. Det betyder att jag måste plöja igenom Doktor Glas till slut och massa annat jag inte egentligen orkar med. Också en utmaning. Och nyttigt för ekonomin.

...tid och råd med renovering...

Helt slut. Burit saker från 10 i morse till typ... halv åtta.
Efter lång diskussion och ett par ombokningar kom vi oss för att flytta allt vi äger och har från gamla replokalen till nya, fina teatern.
L har körkort och är inte rädd för att köra stora flyttbilar, så han blev genast inhyrd som chaufför och tunga-saker-bärare.
Vi traskade ner till jaegerdorffplatsen och hämtade vääääärldens största lastbilsliknande grej och for iväg upp mot masthuggsberget.
Trix med trånga vägar och bommar som skulle låsas upp, men efter ett tag kom L och bilen bra överens och hittade en svängradie de kunde enas om.
Vi bar och bar och bar och bar och sakerna tog aldrig slut. Det var skärmar och soffa och lådor och flera lådor och så jäkla mycket ljus att vi kan ljussätta ungefär tio gånger våran lokal med det. Ett läktarsystem som mest liknade ett helsvart plockepinn, men som vi inte kan slänga för det är visst nationalteaterns gamla, och det är ju coolt. Om det funkar, är helt och får plats så okej.
Vi försökte vara restriktiva med vad vi tog med oss. Det gick sådär.
De flesta grejerna var det alltid nån som var för fäst vid, så nästan allt kom med.
Efter att vi stuvat ganska bra och fått en full lastbil och lyckats få in allt i nya lokalen så försökte vi äta lunch hos våra nya grannar, men de hade tagit bort pizza-delen av sin meny (som var den enda som inte var jättedyr) för att enda killen som kunde laga pizza hade åka utomlands just den här månaden...
Som tur är fanns det en annan pizzeria mitt emot, som blev så glada över att vi kom dit så de gav oss massa extra dricka och lånade ut glas och grejjer.
E hade byggt ett bord av flyttlådor ch en whiteboardtavla och det blev en mkt trevlig invigningslunch. Vi sparade snälla pizzerians lunch-lista på kontoret. Bra att ha.

Alldeles för mätta försökte vi oss på varv två. Fortfarande en lastbil full av stålrör, skruvar, hattar, en skyltdocka, fler mikrovågsugnar än man kan räkna (eller tre) och saker jag aldrig vågade kolla vad det var. Nu med lite bråttom, det krävdes uppenbart ett tredje varv och bilen skulle vara hemma klockan fyra. Shit.
Halv tre landade vi på nya stället igen. S anslöt och jag var tvungen att gå till min vårdcentraltid.
Nångång under min frånvaro kom även R till flyttsällskapet.
När jag var klar med att försöka förstå vad den snälle men ofokuserade doktorn sa köpte jag några plastkaffekoppar och klättrade upp för masthuggsberget igen. Gick lite vilse, men ganska rätt, bland identiska hus, trappor och gårdar.
De hade börjat ge sig i kast med garderoberna och rensade vad som skulle slängas.
S hittade användningsområden för nästan allt och vägrade låta oss kasta något. Vi lyckades ändå få ihop en okej slänghög och resten fick plats i bilen, som vid det här laget var ganska sen, men det var visst okej, tror jag. Nån sa att nån hade kollat det.
A och E gick i förväg för att låsa upp. M, L och jag åkte. S stannade kvar för att packa ihop och ta med lite glas och kökssaker, sa hon. (När hon kom till lokalen hade hon med sig en halvtrasig banjo och lite annat ur slänghögen också..)

Sista varvet var ordningen borta, vi bara ställde saker överallt för att få ut dem ur bilen innan den blev jättesen.
L tog bilen och vi andra stannade och försökte få nån ordning på det hela. Vi kom så långt att vi ställde iordning kontoret och satte oss sen där och fikade och pratade om allt vi skulle göra med stället när det fanns pengar nog att fixa saker.
Hur vi ska ha råd med allt vi måste göra är en gåta, men det reder sig efter hand.
Vi stuffade om lite saker och försökte sortera det till åtminstone rätt del eller rätt rum och nu ser det helt okej ut. Mindre som ett kaos och mer som nåt som kan bli något riktigt bra!
Det sitter Lodjursaffischer på fönstren tillsammans med skyltar som säger "här öppnar Göteborgs Dramatiska Teater hösten 2008". Skitsnyggt!

Vi fick slita S från teatern, hon for runt och packade upp och fixade och ställde iordning och ville verkligen inte gå därifrån, ens för öl på Rover. Långt efter att vi bestämt oss för att gå kom vi till slut iväg. Mkt som ska fixas, ju. Skärmar ska ställas för fönster, lådor ska staplas, kaffet ska in i skåpet. Det kommer att bli så himla bra!

Jag är helt slut, men nu vill jag bara vara nere och fixa på teatern hela dagarna. De andra ska jobba där på dagtid nu ett tag, men jag får väl ansluta efter mitt vanliga, tråkiga sommarjobb. (om vilket det säkert blir ett helt eget kapitel här, men inte idag. Idag är en bra dag!)
Det är massor som ska fixas och det är så jääääkla skönt att det faktiskt är på riktigt nu. Om bara några månader är det publik och sånt i lokalen. Och ett riktigt kontor, med listor och post-its på väggarna.
Imorgon ska jag köpa en mopp och lite städsaker. På onsdag ska jag köpa kontorssaker. It's gonna be grejt!

(Just det, R kom gående förbi när vi bar första varvet. Världens mest upptagna. Fika bokad till "nån gång efter 12 augusti" :) )

Jag är jättetrött, men goooosh vad bra det är nu!

Snap back to reality

Ungefär en vecka hemma, full av längta tillbaka och obsessa om Arvika och om att verkligheten och vanliga livet är så tråkigt. Var var alla de färgstarka och galna människorna som jag blivit van att ha omkring mig? Varför lät det inte "what-what" i örat med jämna mellanrum? Varför hade inga bilar ordentliga bilpass längre?

Framförallt var det tomheten, alla människor som plötsligt fattades.
Jag är så fäst vid så många av Arvikamänniskorna, vi umgås så intensivt i en vecka att det är svårt att komma ihåg att det bara är tillfälligt. Det är svårt att släppa dem ur sitt liv och tillbaka till där de kom ifrån, ut i periferin, till "höras ibland på MSN"-nivån.

Jag kom hem från Arvika övertygad om att livet skulle bli så galet tomt nu. Jag satte mig vid datorn och kollade teatermailen. Läste A:s fantastiska, begåvade svar på svt-enkäten. Jag har sån tur. Jag har såna människor, galna, kreativa och fantastiska människor i min vardag också. Hela tiden. Människor som är del av min vardag, mitt jobb och mitt liv och som kanske inte sjunger "what-what" över radio, men som gör andra galna saker. Teater är helårsfestival. Jag har magic beans på ickefestivalsäsong också. Allt detta bara av att kolla mail. Gosh, vad jag tänker för mycket.

Många dagar av hemmavardag passerade. Tillbaka på hotellet, nära uttråkad till döds. Trött, sliten. Sova ikapp.

Arvikaseparationsångesten tog tag igen. Mycket MSN blev det. Skriva utvärderingar, fixa efterarbete med Linnea (och Lisa över telefon)
Filmkväll som mest upptogs av pratande om festivalhändelser.
Sakna, längta tillbaka. Tycka att verkligheten var tråkig, ickefestivalvärlden meningslös.
Jag blev förkyld och febrig, stannade hemma från jobbet, Vill verkligen inte gå tillbaka. Vardagen är en sak, men i kontrast till festivalen är hotellet tio gånger tråkigare än bara vardagen. Det är helt omöjligt.

Så blev det måndag. En vecka sen vi kom tillbaks.
Klockan närmade sig fem och spårvagnen åkte långsamt genom Majorna. Jag hoppade av, sneddade över spåren till teatern. Lite stressad. Några minuter sen. Någon stod utanför. Suckade för mig själv över att jag aldrig lär mig att jag inte behöver oroa mig över att vara sen. Undrade om R fortfarande hade nyckeln.
Konturerna klarnade och M vinkade glatt till mig.

Och äntligen kom det tillbaka. Känslan av de magiska bönorna. Äntligen var jag på teatern igen. Med de knasigaste, bästa kollegorna. Med hemliga hälsningar som byggs ut varje gång vi ses. Med storslagna planer, med kaos och tusen viljor. Med bara kreativa människor. H och E berättade om mördarlekar och vad som uppenbart var världens sämsta improvisationsförsök några dagar tidigare. (go figure, om man kommer på att man vill inviga lokalen strax efter nattens sista efterfest) J i telefonen, ville prata om sin cowboyhatt. S borta med vinden, men ringde sen och var charmigt förvirrad.

Imorgon är det flyttlass 1 av 2, till den nya lokalen som är så bra att det inte är klokt. Det kommer kosta en förmögenhet att fixa den som den ska vara, men det är helt ofattbart att vi kommer ha en egen scen. Helt ny. Helt våran. Jämt.
Ett kontor till mig och R, ett teknikförråd till M och en loge till resten. Vi gick runt och bara kollade på alla telefonjack som fanns. Överallt.
Vi kommer kunna ha så sjukt många telefoner. "vänta, så ska jag koppla dig till teknikavdelningen".

Det är på riktigt nu, och det är så skönt att det är igång. Om det här är min verklighet har jag inget alls emot att komma hem från Arvika. Nyss ville jag bara iväg och jobba mera, jag stod inte ut med att vara hemma. Jag ville bygga mer, bära, vakta, fixa. Vara omgiven av festivalfolk igen. Det vore fortfarande roligt, men jag är inte panikslagen längre. Om det blir mer jobb så blir det.

Annars är jag fullt nöjd med min vardag och verklighet.

Världens bästa verklighet!