morgon-Hanne rasar mot otydligheten i nyhetsmedia

Alltså, rubriksättare. Har de slutat vara en yrkesgrupp? Är de ersatta av en slumpgenerator?
SvD skickar mig vänligt nog ett nyhetsbrev varje morgon för att hålla mig uppdaterad på världen. Mestadels är det ett ganska kasst nyhetsbrev som kommer sent och innehåller ett obegripligt prioriterat urval av icke-händelser. Ibland innehåller det en länk till senaste Berglin-serien, och av den anledningen har jag inte avanmält mig än.
Men idag undrar jag mer än nånsin. "Mannen kan vara nära att ge sig" säger både ämnesraden och huvudnyheten. Okej att jag kanske inte helt följer med i ALLT, men vemdå "mannen"? Finns det bara en man i nyhetsflödet just nu? Jag läste igår om det som händer i frankrike, men ÄR det så självklart att det är den enda "mannen" som skulle kunna avses? Varför förväntas jag fatta det? Är all kreativitet borta? Kan de inte ens bemöda sig med att döpa honom till nåt? I en tid då varenda tomte får ett tillnamn? I en värld full av "bonde-fredrik", "boxer-robert" och gud vet vad? Så dyker det upp nån som GÖR nåt, men som bara blir "mannen" ändå? Alltså, gör nåt är väl kanske lite missvisande, det är ju inte som att han uppfinner penicillin, men "massaker-mannen" är väl också en titel man kan få? Vad är fel på hederliga pronomen som "27-åringen" och sådär?
Och vad hände med inställningen att en rubrik ska förklara innehållet så man inte behöver läsa mer?
Och inte heller råka läsa saker man inte bryr sig om.
(Hej, samhällsengagemang. Efter lunch ska jag också börja bry mig om världen, men 09:30 på min sovmorgon vill jag inte alls befatta mig med en minut-för-minut-rapport från nåt post-massaker-gisslandrama i frankrike. Men jag är ju nyfiken, så om ingen rubriksätter artikeln åt mig kommer jag ju börja läsa ändå. fast jag inte vill!)
Alltså sätter jag nu en tydlig rubrik på det här blogginlägget, så ni som ogillar rasande, nyhetsmedia, otydlighet eller mitt morgonhumör enkelt kan navigera förbi detta. Ingen orsak!

hejdå TV:n

jag försökte kolla på TV. Jag började med att kolla på nyheterna, för det kändes som att det var bra för mig. Just den delen känns fortfarande som en bra idé. Men sen orkade jag inte gå bort till TVn och stänga av den. Så jag fortsatte att kolla på uppdrag granskning. Vilket först också kändes som nyttig samhällsinformation. Men sen började det handla om att folk tycker att det är orättvist över att det finns nån som är programansvarig eller chef för melodifestivalen. Sjukt länge! Hur mycket kan det finnas att säga om det? Hur jävla upprörda kan folk vara över att nån har till jobb att bestämma över ett tv-program. Det är ingen som är upprörd över vem som väljer ut saker till andra tv-program. Som att DET skulle vara demokratins grundsten.
Vad har jag ens min tv till?
Sen försökte den börja visa mig ett program om grannar som bildade en kör och en tant satt på ett tåg och ondgjorde sig över nån som inte övade.
Alltså, alla de här månaderna då jag inte kollat på tv och då och då tittat bort mot den i hörnet och tänkt att jag kanske borde köpa en ny eftersom den är lite gammal och skruttig. Så fel jag hade. Och så rätt jag gjorde som aldrig orkade kolla på den.
Nu funderar jag på att bara köpa en skitstor skärm istället och koppla wii:et till. Kolla på nyheterna på Svt play och köpa de tv-serier som känns viktiga på dvd istället.
Känns inte att kolla på tv när programmen faktiskt sänds väldigt 2000-tal, ändå? :P

hur allting bara händer

Med risk för att bli kallad tupp måste jag bara hålla mig vaken nån minut till.
Efter att jag lagt på fortsätter min telefon att spela det den spelade innan det/man ringde.
Strax sådär ett (beat) efter att man lagt på. Sådär så man hinner andas, tänka en tanke och liksom titta upp igen ur telefonsamtalsvärlden.
Nu, när jag pratat klart med S, hann jag titta mig omkring hemma, fundera en halv tanke på att jag mådde rätt bra... och sen spelade min telefon:

"...samma människa ungefär, fast med lite mera lust sen du var här"

och ja, även om det väl snarare är sen jag var där, dårå. Men ändå. Jag känner mig pepp på skolan, allt är lite enklare och jag har nog helt enkelt lite mera lust att alls... vara. Till och med i Stockholm.


För övrigt minns jag gymnasiet lite av den låten. Fast jag trodde han sa "lite mera lost sen du var här". Så var det då! (Jag är på så många sätt samma nu som då, och på så ännu många fler sätt inte alls samma. Det är fint, det här med livet och hur det är och blir och ändras.)

Den vita staden

Det är bara snö överallt, så just nu känns Belgrad verkligen som den vita staden.
Eller den lite brunslaskiga, eftersom de saltar gatorna för fullt just nu så allt är blött och svårt att gå i. Vi traskar runt i staden, allt är "ungefär tio minuters promenad" enligt våra glada guider. Sen går vi en halvtimma i ankeldjup snö med en konsistens som potatismjöl ungefär.

So far, so good. Snygg borg, massa snö, underliga amerikanska panic-room-installatörer, ingenting kostar nästan nånting och med mössa och tre par sockar fryser jag inte heller nästan alls.
Dagens äventyr innehöll gästspelsscen, danspromotionsbyrå samt bli inlåst på toaletten hemma hos kulturrådet i stan.

Jag gillar Belgrad.
Ryktet säger att makedonska flygplatsen är stängd, vi undrar lite om vi kommer dit på onsdag. och OM vi gör det, kommer vi hem igen sen?
Livet är ett äventyr!

Livet, världen, konsten, döden

Det är märkligt det här med livet. Jag kom precis hem från en fantastisk debatt om konsten, yttrandefrihet, konstnärlig frihet och sådant på skolan. Innan det hade jag gått en arg promenad runt gärdet med S i telefonen som fick lyssna på allt jag behövde klaga och gnälla över. Stort och smått.
Jag kom hem, full av pepp över konsten och scenkonstens organisation och nya produktionsformer och framtidsvisioner över hur vi ska förnya konsten och hitta utrymme för att föra konstnärliga och politiska samtal.
Jag kände mig trött och funderade lite över livet och arbetet och orken och viljan.
Och så hände ett sånt där allt-får-andra-dimensioner-ögonblick. Jag hade lagt mig på min soffa, kollade facebook lite slött. Ser att mask-malin fått barn. Tänker att livet är stort.
Ser sen att min syssling delar en länk. Tänker två gånger och förstår att det handlar om att hans mamma dött. Och plötsligt formulerar vad som är viktigt om sig.
Det är inte som att de är nära släkt till mig, men jag tyckte om henne. Jag var hemma hos dem i en paus under Bibu förrförra våren, på middag i en lite avlägsen del av Lund. Kollade på gamla bilder av släktingar, pratade och visste inget då om att hon var sjuk.
Men jag är glad att jag hann träffa henne igen och jag är glad att mamma hann vara där i somras. Och tänker igen hur viktigt det är, det där med att ta tid till människor som är viktiga för en och inte skjuta upp att hälsa på eller träffa eller höra av sig.
Livet. Det är rätt komplext. Men intressant!

det är ju tusen ååååår tills dess

Fredag känns som en evighet bort och när jag slår upp Julias "men ååååh, det är ju tusen åååår tills dess", för att lite missnöjt hitta att det i sin engelska originalform är ett mycket sparsmakat "tis twenty years till then" hittar jag också en annan replik som kändes helt hemma i sammanhanget, även om det kanske är lite knas i rollfördelningen.

R: I would I were thy bird. (RoJ, akt 2, scen 2)

Borde han inte säga "thy beagle"? Nåja, man kan inte få allt. Jag tar det som ett tecken ändå. Fri tolkning, tänker jag.

So you think you can jump?

Jag blir så trött. Precis som Fanny kommenterar så trodde jag ju att de här "ridning är inte en idrott"-tramsigheterna försvann när folk slutade mellanstadiet. Men internet är ju fullt av mobbare på alla olika sätt, så varför inte det här också.

Ridsport är sveriges näst största idrott, på alla sätt man kan räkna utom i mediauppmärksamhet och kommunala satsningar. Det är väl inte underligt (och absolut inte att räkna som nån konspiration) att många ringer in och röstar på en ryttare i ett publikpris när det finns ungefär 200 000 personer som är medlemmar i en ridklubb och en del till som har hästar hemma men inte är knutna till nån förening.

Kan vi inte sluta tjafsa om idiotsaker och förstå att nån som vunnit EM och är rankad etta i världscupen faktiskt är en idrottsperson som kanske förtjänar ett pris?

Det här är en sport som sverige är BRA på.

Tröttast är jag på folk som säger att det inte är svårt. Att vem som helst kan vinna på en 25-miljonershäst. Att hästen är den som gör jobbet. Att en ryttare inte gör nån idrottslig prestation.

Mm. Sätt dig du på ett ganska piggt och svårtstyrt 400-kilos-kraftpaket som springer i 30 km/h mot ett hinder på 1.60 meter.

Det är precis samma trams som på mellanstadiet när alla hästtjejer fick höra att vi inte sysslade med idrott och att det inte alls var svårt.

Nä. Det är kanske inte jättesvårt att hålla sig kvar på en häst. Eller att få en väluppfostrad häst att gå åt ungefär det håll man vill. Men det är inte svårt att hoppa längdhopp på skolidrotten heller. (och fråga vem som helst av de där kaxiga hockeykillarna som faktiskt blev medsläpade till ett stall och sen åkte hem ganska mörbultade och leriga efter fem minuter på - eller mera avramlade från - en liten harmlös ponny om ifall de fortfarande tyckte att ridning inte var nån sport)

Jag skulle vilja se ett TV-program där olika människor får prova att rida. Kanske kända idrottsprofiler eller överkaxiga krönikörer. Ge dem en bra utbildad häst och en vecka att lära sig hoppa en bana. Och låt oss se hur lätt det egentligen är.

De kanske kan tävla mot en tolvårig stalltjej i att bära tunga höbalar, lyfta motsträviga ponnyhovar eller vem som helt enkelt sitter kvar längst i galoppen genom sommarhagen.

Är du tuffare än en tioåring, eller let's jump. Revansch-TV för generationer av stalltjejer. Jag lovar dig att det blir en tittarsuccé.

inte-funka-dagen

Det känns som att allting är knas eller sönder.
Jag tröstar mig med chokladen jag fick av Världens Bästa Beagle och tänker att det är skönt att det känns helt och bra och nice mitt i allt det här.

Det är väl inget dödsstort som är fel, men lite för mycket småsaker som krånglar. Och nu var torktumlaren sönder, så jag fick panikboka en morgontid och torka min sista tvätt då istället. Fail.

Nu har jag fått hänga en stund med bästa grannen, så Stockholm känns okej för tillfället.
Men det är nog bäst att jag sover innan nåt annat går fel.

Leaving Göteborg, never easy

Jag är på väg hem nu, från Göteborg och från världens finaste beagle.
Jag avskyr att säga hejdå till folk. Det är bättre nu, men när jag satte mig på bussen kände jag mig helt sönderledsen. Tåg är bra, jag gillar ändå känslan av att vara på väg nånstans och jag ser fram emot skoj saker i skolan igen. Så det är ju bara i uppbrottsögonblicket det är omöjligt svårt. Nu ser jag fram emot lördag och faktiskt lite fram emot att komma hem också. Jag har bott på folks soffor och hos andra sen innan jul. Det ska bli lite skönt att skrota runt hemma hos mig själv och ha mer kläder att välja på än de som fick plats i resväskan.

Men det är inte kul att lämna. Jag vet inte om det ÄR lättare att åka än att bli åkt ifrån, men det känns som att det går på ett ut.
Jag är en underlig, gul fågel som flyger alldeles för långt från mitt beaglehundkojetak, med REM i huvudet.

Ungefär såhär:

It's quiet now
And what it brings
Is everything

Comes calling back
A brilliant night
I'm still awake

I looked ahead
I'm sure I saw you there

You don't need me
To tell you now
That nothing can compare

(You might have laughed if I told you
You might have hidden A frown
You might have succeeded in changing me
I might have been turned around)

It's easier to leave than to be left behind
Leaving was never my proud
Leaving New York, never easy
I saw the light fading out

beaglehjärta

Första dagen på nya året är helt okej, tycker jag. Jag har white stripes i huvudet.
Det är ju typ inget annat av texten som stämmer i situationen, men titeln är ju fin och det här är ju nästan applicerbart:

...(s)he turns and says "are you alright?"
I said "I must be fine cause my heart's still beating"...



Jag bor hemma hos Selma och Johan idag, men min sovtröja luktar rök och i mitt huvud är tillvaron mest såhär:

alltså, strax

Nu, strax, drar jag till Gbg för nyår och jullov.
Och eftersom jag förut konstaterade att det här är ett bildgalleri numera är det här allt jag har att säga om det:

"that bird only sings when she's unhappy"

Jag lyckas inte ens skriva nåt längre. Om jag inte passar mig kommer den här bloggen snart bli ett galleri för bilder på en tecknad hund och hans fågelkompis.


















Dorothy Parker skrev inte heller nåt när hon var lycklig, enligt citatet dårå.
Jag är uppenbarligen en helt annan fågel numera. Jag har inget alls behov av bitter poesi. Jag bara läser oförstående om hur krångligt hon verkar ha det.
Jag vet inte riktigt om Woodstock skulle skrivit en blogg, men det är så det är numera. Jag är rätt nöjd med min nya fågelidentitet och hoppas på att jag kan fortsätta vara den. Gaah,

this is how we party

Tjugo minuter efter att vi röjt snabbt utanför entrén till skolan är jag hemma. Hemma! utan att ha behövt åka nattbuss och gå långt och ensamt i mörkret. Helt awesome. Världens bästa vakt skjutsade hem mig och Alexandra efter att de hjälpt oss att städa bort det värsta i korridoren. Så galet skönt att inte behöva jaga en tunnelbana hem, vänta länge och gå upp för berget.

Jag kan inte låta bli att oroa mig lite för städningen imorgon, för även om folk SÄGER att de ska dit och fixa vet man ju aldrig. Och om fastighets-Janne säger att städfirman vill kunna köra golven kl 08 lär det ju bli.. knas. Om inte städfirman är lite flexibel och kan flytta på soffor och sådär. Det ser helt okej ut tror jag. Allt är iaf undanplockat. Jag skulle säga att det är okej, men med Janne vet man aldrig. Det är bara att hoppas att det duger, för jag tänker inte åka dit och fixa nåt imorgon. Vi körde vårt röj-pass inatt, det får duga.

Det är så himla fint att gå på en kreativ skola med massa kreativa människor. På en eftermiddag hinner vi rigga en korridor och en studio till riktigt snygga festlokaler. Med blommor på väggarna, videoinstallationer på dansgolvet och ljud och ljus som känns genomtänkt och bra. Till och med barförrådet blev en hemlig jazzbar med blå, lite dimmig belysning över flygeln. Jag och Alexandra hängde där och målade skyltar och hon spelade piano och jag tänkte att jag har en sån himla tur som har så superbegåvade folk omkring mig. Det kan inte vara alla som får en pianokonsert sådär spontant till sin middag och sin fest-riggning.

Det blev skoj även om det är lite svårt ibland att vara nykter och ansvarig när folk far runt, ställer öl på ogenomtänkta ställen (som DJ:s dator), vägrar gå hem, stjäl öl efter stängning, höjer volymen så decibelmätaren står på "smärtgräns", gömmer burkar i blomarrangemangen utanför ytterdörren och så vidare. Det är lätt att känna sig tråkig när man försöker städa medan alla andra försöker övertala en om att slå på musiken igen och låta folk stanna kvar.

Men det var ändå schysst. Lagom mycket folk, lagom sådär innan-jul-trött stämning. Rätt många som fattades och som vanligt en miljon okända människor.

Imorgon lunch åker jag hem. För jul. Känns helt knas, det var ju nyss vi kom hem från Slovenien och då var det slutet av september. Eller mitten? Terminerna bara rasar iväg. Det känns både som att vi precis börjat skolan och som att vi gått här i tusen år. Jag tycker väldigt mycket om min skola och människorna som går på den. Vi har hiiiiiimla roligt. <3

och du som trodde att näst sista dagen skulle bli lugn och fridfull

En av mina absoluta favoritgrejer är när man panikskriver färdigt skoluppgifter på nätterna, läser krångliga forskningstexter och drar slutsatser lite för snabbt för att ens förstå vad man gör men ändå lyckas rätt bra med resultatet, lämnar in, överlever granskning och diskussion, bär ned ett helt kontor för att skapa en julkalenderlucka i källaren, bär upp allt igen, går på fin slutproduktion på skolan som egentligen förtjänar mer uppmärksamhet än bara en sån här hastig omnämning, har kårstyrelsemöte, åker och handlar mat i andra änden av stan för att det är bättre mat där och bussen utanför går ända hem, sitter en natt till med terminsutvärdering och -reflektion och sen, nästan helt slut, kommer till skolan och får höra "ni hade ju jättefina idéer och projekt igår. Nu vill vi att ni presenterar en ny idé. Vi är tillbaka om en halvtimma."
DET är vad jag önskar mig i slutet av en lång och intensiv termin.

Efter tio minuters mycket samstämmigt gnällande (Ja. Min klass höll med varandra. På riktigt. Vi kom så himla bra överens) kom vi ändå på varsin riktigt bra idé. Så går det när man är sådär sjukt bra som vi är. Då kan man trolla fram kvalificerade och underbyggda idéer även fast man tömde huvudet totalt där igår i den sista skrivuppgiften. Vi hade en riktigt, riktigt bra diskussion om allas nya projekt och det kändes som en perfekt avslutning på en annars ganska ojämn termin, stämningsmässigt. Jag tror vi slutar den här hösten i en känsla av att vi gillar varann.

Så himla pepp, fast totalt utan nån kraft alls. Jag kommer sova i två dygn när jag kommer hem, tror jag. Det ska bli galet skönt med jullov. Våren ser ju inte ut att bli så särskilt stillsam, direkt.

Men jag har en förhoppning om att det kan bli en riktigt bra vår. Det ryktas nåt om det iaf. Jag hoppas det är så.

även den här gången

<3

have you filed an appeal with the IOC?

Häromdagen, när vi drack whiskey och kollade på How I met your mother - det är tydligen det jag gör när jag är ledig nu för tiden - sa Ebba att jag är Marshall.
Whaat?
Inte alls vad jag väntat mig. Kanske för att han är den enda av dem som inte är snygg? Det bär ju emot att vara honom då. (om vi nu är ärliga och lite ytliga.)
Men så tänker jag att hon har rätt. I senaste avsnittet är Marshall så uppenbart jag, med mitt superentusiastiska problem-solving-mode och tusen följdfrågor och lösningsförslag på folks problem. Av alla sorter.
Jag vet inte om det är en producentskada eller om det bara är jag. Jag och Marshall då.
Eller, vadå? Vi är påhittiga och gillar att hjälpa folk. Det är väl en bra grej?
"have you considered going back to school and competing at the collegiate level?"
Lösningsorienterad har jag hört är bra att skriva i sitt CV.
Efter att ha funderat en vecka eller så är jag rätt nöjd med att vara Marshall. Känns skönt att veta vem jag är.

den där dagen i december

Det är inte som att jag tänker på det ens särskilt ofta längre. Men ibland, sådär som det är. Som i förrgår när man skulle tända ljus för någon. Då kom jag att tänka på idag för tre år sen. Visst var det idag?
Det känns så obegripligt länge sen och precis som igår.

Jag tänker på dig när jag gör saker jag vet att du skulle gillat att jag gjorde. Jag tänker på dig när jag inte vet vad som är rätt och fel i vissa situationer. Jag tänker på dig när jag tänker på hur viktigt det är att ta vara på saker. Tid, människor, möjligheter.

Tack.

Hemma och borta

Jag gick av flygbussen på korsvägen. Det snöade i Göteborg! Fatta grejen, snö! Riktig snö som låg kvar på marken nästan en kvart innan den blev slask.
I mina genomblöta tygskor gick jag hem till den enda människa jag känner som är vaken mitt i natten och inte alls tycker att det är det minsta svårt att jag kommer och bor där halv ett en måndagsnatt. Det är bra att ha vänner med olika syn på vad som är vaken tid.

Vi drack flygplatswhisky - det här med tyska priser i kombination med 2 for 1-sales är dumt för min plånbok - och väntade på att de skulle lägga upp nya avsnittet av How I met..
Det är lite perfekt, det här med att komma hem.
Vi hämtade mat, kl 03, och kom hem lagom till att nedladdningen var klar.
Kyckling, Glenfiddich och att kolla på HIMYM med nån som är så himla bra och bara skrattar hela tiden gör att avsnittet är ännu mer epic än det annars hade varit. Och det var ändå i sig ett väldigt bra avsnitt.

Jag är lite rädd att de här perfekta kort-vistelserna i Gbg gör att jag får en lite för förskönad bild av hur det är här. Nu är jag här i en vecka. Det är längre än på jättelänge och jag hoppas få en vardagskänsla och inte bara springa runt mellan helt fantastiska äventyr med mina superfina vänner. Naturligtvis kommer det vara en massa äventyr nu med, men jag tänker att jag måste testa att vara lite ensam i Göteborg och se om det funkar det också.
Nu har jag ju lite vittring på att få komma tillbaka hit och då är jag ju så klart livrädd för att det inte ska vara så bra som jag har tänkt det. För om jag inte känner mig hemma här längre, vad gör jag då?
Jag vill inte ha varit borta från Gbg så länge att det slutat vara hemma. DET är min mardröm just nu.
Det hänger inte på EN person och det hänger inte på något särskilt som måste hända. Det är bara den där San Siro-känslan av att få precis det man vill ha och så är det inte sådär fantastiskt som man tänkt sig. Jag vill inte att Göteborg ska vara mitt San Siro. Jag vill få kmma hem och känna att jag hamnat rätt.
Lite som igår. Lite som att jag behöver att livet är sena nätter med bra mat, bra vänner och bra saker. Och inte bara som enstaka nedslag som tillfällig gäst. Snälla, säg att det kan vara så?

Sov, sa han.

... men går jag och sover? Nej. Jag börjar läsa blogg istället.
Smart.
Vi redovisar marknadskommunikation imorgon. Slutet på en lååång kurs, utspridd över två terminer. Det känns helt galet att de åtta andra som går kursen med oss kommer sluta imorgon. Det känns som att de är en del av vår klass. Jag kommer att sakna dem.

Vi drar till Berlin nästan direkt när vi är klara imorgon. Men jag är mer pepp på Göteborg veckan därpå. Det känns som världens lyx. Att få vara nästan en hel vecka hemma. Lovely!

Tack mödrar det gjorde ni bra

Jag har nog aldrig tackat för min uppväxt, för jag har inte fattat hur unik den var. Men jag har börjat förstå nu hur mycket det format min syn på världen.

Jag trodde nämligen väldigt, väldigt länge att världen styrdes av kvinnor. För det gjorde den hos mig.

Alla som gjorde något var kvinnor.

Det var kvinnor som var journalister, politiker och konstnärer. Det var kvinnor som hade egna företag och det var kvinnor som forskade på universitetet. Det var kvinnor som lagade saker hemma, byggde om, körde bil, jobbade sent och bestämde vad som skulle göras.

Män var pappor, fotbollstränare eller bara hemma och fixade. Om man pratade om män var det som någons pappa eller man. De män som var konstnärer och författare var det lite i skuggan av sina coolare konstnärsfruar. Det kan ha funnits män på redaktionerna och kanske var de till och med chefer, men det var ju inte de som gjorde något och dessutom hade de alltid en fru som var coolare och viktigare än de.

Det var kvinnor som samlades i grupper och gjorde planer för allt från politik och hur vi skulle rädda världen till det nya bostadsområdet. Kvinnor som var experter på höns eller grästak eller ekologisk odling. Det var kvinnor som drev biodynamiska jordbruk, byggde hus och räddade världen.

Jag satt med i ett hörn hela min uppväxt, när de samlades i vårt kök, någon annans kök eller på kvinnovetenskapligt forum på universitetet. De pratade mycket om orättvisor, minns jag, men jag minns inte vad det orättvisa var. Skulle män styra världen? De fanns ju knappt! Det är kanske därför jag aldrig riktigt orkat läsa klart Egalias döttrar. För mig var det ju ingen utopivärld. Jag levde redan i Egalia.

Skolan styrdes av tjejerna. Stallet styrdes av tjejerna. Jag har aldrig trott att jag tillhörde en underpriviligerad grupp.

Böckerna vi läste var skrivna av kvinnor. Bokhyllan hemma var full av titlar som lärde mig att alla böcker också HANDLAR om kvinnor. Det var kvinnor som målat tavlorna vi hade på väggarna och det var kvinnor som spelade på skivorna vi lyssnade på.

Ju äldre jag blev, desto mer försökte alla de här kvinnorna att berätta för mig om världen. Men jag kunde inte riktigt ta till mig det de sa. Jag lärde mig i teorin att världen är ett patriarkat och jag kunde en massa statistik på hur ojämställt det var och hade varit genom historien. Men det stämde aldrig med den värld jag levde i.

Jag läste Fittstim i högstadiet och tyckte väl inte att det var så märkvärdigt. Klart att tjejer tog plats? Jag måste ha haft ett par mycket speciella glasögon på mig under min uppväxt, för det var först i början av gymnasiet eller kanske till och med ännu senare jag började se vad de menade.

Nu, såhär ganska många jobbiga uppvaknanden senare vill jag tacka alla fantastiska kvinnor i min uppväxt för de glasögonen. Tack för att jag har fått ta så mycket för givet. Tack för att jag aldrig känt mig som det andra könet. Tack för allt ni gjorde och allt ni peppade mig till att göra. Tack för att ni aldrig erkände några begränsningar.

Tack för att ni från början visat mig att en annan värld är möjlig.